Lego Friends - snarare Lego unfriends.

Lego Friends är skapat för att locka unga flickor.

Lego har kommit fram till att man inte säljer tillräckligt mycket till tjejer. Legos lösning är det så kallade Lego Friends. Det är anpassat för att locka tjejer och har marknadsfört för 270 miljoner. Det man har skapat är inte bara nya leksaker utan också ytterligare ett sätt att särskilja pojkar och flickor från varandra i ung ålder.

Förmodligen är det ett utmärkt sätt att få in mer pengar till företaget. Om man har två barn, en pojke och flicka, kan de ju nu inte längre leka med samma lego utan måste köpa olika lego till båda sina barn. Precis som med barnkläder där den yngre inte kan ärva kläderna från sina äldre syskon trots att de ser lika dana ut i kroppen. Till och med spädbarnskläder är designade för att separera de bägge könen.

Är det bara jag som ser ironin att de kallar sin nya produkt för Lego Friends när det enda det gör är att slå split och skapa skillnader mellan lekkamrater bara för att de inte råkar ha samma fysiska kön?

Och jag förstår fullständigt varför företagen gör det. För att de kan. De växer på att sälja produkter, det är du som konsument som gör den här separeringen möjlig. Att du köper leksaker och kläder avsedda för ett specifikt kön uppmuntrar företagen att fortsätta skapa produkter som är könsspecifika.

Avslutningsvis vill jag posta ett brev från Ann Garth. Hon är 14 år och skrev till Lego för att klaga. Jag har kopierat brevet från bloggen Reel Girl som hon också vidarebefordrade brevet till. Jag har också lagt upp den reklambild från 1981 för Lego som Ann Garth nämner i sitt brev. En fin kontrast till Lego Friends.

Dear Lego,
My name is Ann Garth, I am 14 years old, and I love Legos. Some of my fondest memories of preschool are of the giant “Lego pit,” which was basically a container the size of a small table completely filled with Legos. Whenever we had free time I would rush over to the table and start constructing something, usually a spaceship or some sort of vessel, because you had all those little ladders and hoods and flippy things that I didn’t quite know what to do with but could make into windows, doors, and windshields. I would carefully construct walls, making sure to stagger the edges like real bricks so they wouldn’t fall apart, and when I was done I would set my creation carefully aside, making sure that no one else touched the masterpiece. Legos inspired me, helped me become more creative, and gave me something fun to do on countless long afternoons.
This is why I was so disappointed when I recently heard of Lego’s horrible, totally misguided decision to make and market a line of (very pink) Legos for girls, complete with a girl brushing her hair in the mirror, a bottle of perfume, and more. This is problematic for only two or three MILLION reasons, but let me pick the first, broadest, and most obvious: the idea that if you want to market a line to girls, it cannot involve any movement, adventure, or activity.
Quite honestly, I don’t have that much of a problem with you painting your new Legos pink. Lots of girls like pink, and while that fact is an inditement of our popular culture in itself, it’s not your fault. In addition, adding pink might encourage some girls to try Legos. My problem is with the theme of the collection, and the ideas it enshrines. You are telling girls that they can do, or should do, nothing more than sit and prink. You are telling girls that the boys get to have all the fun, while they have to stay home and be bored. You are saying that all girls care about is makeup and how they look, when in reality there is so much more.
I promise you, girls are do more. Girls ARE more. As a kid, my favorite things to do were read and write (incidentally, I’m not seeing any library Lego sets coming out lately), but what I loved almost as much were building forts and climbing trees. There is nothing as nice as sitting in the crook of a big green tree with your book and listening as the leaves flutter in the passing breeze on a quieter day, or scaling the heights and climbing out far past what your parents would be okay with on an an adventurous one. And, of course, there is always the fun of piling up the pillows for a fort, figuring out a way to hold the sheets up (I devised a complicated system involving three of my dad’s spring clips, our yard stick, and the space between the headboard and the wall, which worked fantastically), and then settling down with a book, bowl of popcorn, or even a set of Legos to relax after my labors.
And I am not the only one. Ask your daughter(s), Mr. Knudstorp. Or, if you’ve raised her (them) to play with only girly toys, as any one of the girls subscribing to New Moon Girls magazine. Ask those affiliated with Pigtail Pals or Reel Girl, be they parents or kids. Ask Lise Elliot, whose research has shown almost no differential in the play styles of boys and girls when they are young, but a substantial difference as they get older- a result of your company and others playing up stereotypes. Ask Peggy Orenstein, who wrote an incredible book about the “girly-girl culture,” Cinderella Ate My Daughter. Ask Jennifer Shewmaker, Amy Siskind, or any of the other incredible mothers, fathers, scientists, and doctors who are helping shape the movement to take back our girls.
I am sure that by now others have shown you your own company’s 1981 ad, the one with the adorable little girl in the overalls with the red braids holding up something she has made all herself, no pre-fab mirrors and perfume bottles needed, with the slogan “What it is is beautiful.” I am sure that someone (likely millions of someones) have brought your attention to the sick, horrible irony of what you gave that girl back then- the same as the boys, the same as everyone- and what you are giving her today- six new shades of lavender and pink; dolls who do nothing but sit by the pool; bottles of perfume and beauty parlors. More telling to me, though, is what you are not giving her today- tools, weapons, trees to climb, or spaceships, boats, and houses to make. Back when your first ad was made all of those things had to be made with blocks; there were endless opportunities. Now, there is nothing to do except climb in the pre-made tree house, shop in the store that is already there, and drive around in the car built by machine.
Please, Mr. Knudstorp. Please bring back real Legos. If you want to appeal to girls, create more sets. Expand your horizons. But instead of expanding into stereotypical girl territory, try hooking a bunch of boys as well by creating a library set, a computer room set, or a boat set. What about one with a soccer field, or a pool? Or- and I know that this may be shocking- what about simply giving kids the same old blocks in the same old colors and letting us make beautiful?
I think you might be surprised at the results.
Sincerely,
Ann Garth
P.S. If you take your current sexist set off the market, or even just market your new sets to boys and girls, I promise I will go buy some of your regular Legos.

Barns könsroller

Riley verkar förstå precis vad det handlar om, trots sin låga ålder.

I älvornas rike

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (som ni hittar här) om att jag anser att Disney inte är en bra förebild främst för unga flickor eftersom kvinnosynen de visar upp är förlegad och trångsynt.

Jag syftade främst på klassikerna och var benägen att hålla med om att de utvecklats med åren. Det var innan jag bläddrade i boken I älvornas rike. Eftersom jag inte hade möjlighet att läsa hela kan jag inte ge er en recension. Däremot lyckades jag ta en bild med mobilen och skriva av ett citat.

Det hela syftar på en älva som hade lite svårt att passa in bland de övriga älvorna.
"Tindra är en av de yngsta älvorna i älvdalen. Hon är vänlig, fräknig och lite knubbig på ett gulligt vis."

Bilden de visar upp är på en söt älva som onekligen är lite fräknig men inte ett dugg knubbig. Inte det allra minsta.

Barns kroppar ser inte ut som vuxna människors. Den är mindre och lite rundare. De flesta vuxna tycker att det är bedårande men ändå ger vi dem den här skeva bilden som förebild. En ung flicka kan omöjligt se ut som en vuxen kvinna i kroppen, hur smal hon än är. Här visar man upp en teckning på en flicka vars kropp är ritad efter en vuxen kvinnas proportioner och säger att den här personen är knubbig men hon är det på ett gulligt vis. Det man gör är att man ger barn ett ideal de omöjligt kan leva upp till.

Att ge en falsk bild av att det är så här ett barn skall se ut kombinerat med all uppmuntran om förändring av utseendet genom operationer, bantning och den senaste träningstrenden, kan skapa en onödig och orimlig press. Nej, vi kanske inte aktivt uppmuntrar våra barn att ta till de här metoderna men de exponeras för dem varje dag genom löpsedlar, reklam och övrig media. Barn har dessutom en stark tendens att göra som vuxna och den bild media visar upp av vuxna är inte sund. Speciellt inte för ett barn.

Disney är ett gigantiskt företag med enorm möjlighet att påverka. Ändå väljer de att trycka upp böcker som uppmuntrar de här skeva bilderna över hur, i det här fallet, en flicka ska se ut. Disney är ett kommersiellt företag, deras inflytande bygger på att människor köpt deras produkter och kommer att fortsätta göra det. Att de missbrukar sitt ansvar och inflytande enbart för att kunna få mer pengar i plånboken är oerhört oansvarigt och jag uppmuntrar människor att inte köpa såna här produkter.

Nej, jag säger inte att ni ska bojkotta produkter från Disney, det jag säger är att ni ska vara kritiska åt vad för samhällssyn ni levererar till era barn och barnbarn. Det kan vara en sådan enkel sak som att faktiskt läsa boken eller se filmen ni tänker ge dem. Att ta er den tiden är bland den finaste presenten ni kan ge era barn och till det samhälle de kommer forma.

"Tindra är en av de yngsta älvorna i älvdalen. Hon är vänlig, fräknig och lite knubbig på ett gulligt vis."

Disney som förebild

För ett bra tag sedan hade jag en diskussion med en väninna om Disneys kvinnoideal. Jag måste erkänna, jag är en sucker för Disney. Jag älskar att mysa ihop framför tv'n med en Disneyfilm. Favoriten är utan tvekan Mulan.

Även om jag är en sucker för dem kan jag omöjligt förneka att synen på kvinnan i dem är trångsynt och förlegad. Helt ärligt, den dagen jag väl får barn skulle jag vara tveksam att visa klassikerna för dem när de är små. Barn är så otroligt lätt att påverka och jag tycker verkligen inte att bilden på kvinnor som Disney visar upp är sund eller en bra förebild. Javisst finns det undantag, jag gillar Jasmine i Aladin som vägrar att bli bortgift och jag har ju redan nämnt Mulan. Men hur är det med de övriga? Lilla sjöjungfrun som ger upp allt för en kille hon inte ens har pratat med, Askungen som gifter sig med en kille hon dansat med under en kväll? Listan skulle kunna göras meterlång.

Det var lite knepigt med min väninna, hon hade lite svårt att ta in mina argument. Kanske framförde jag dem dåligt, vad vet jag. Jag vet dock att den dagen jag får barn kommer jag välja bort Disney för Astrid Lindgren.

Zach Wahls om homosexuellas rätt till barn

Zach Wahls är från Iowa i Usa. Han är som vilken 19-åring som helst, med undantaget att han är från en regnbågsfamilj. Han är uppfostrad av två kvinnor och har ett yngre syskon.
House of Representatives skulle göra en författningsändring vilket skulle innebära att förbjuda homosexuellas rättigheter till barn. Han höll då ett inspirerande tal om homosexuellas rätt.
Efter detta har han blivit hyllad i bland annat The Ellen DeGeneres show.

Om han bara inte var så (s)pinkig

Jag älskar tjuvlyssnat. Speciellt när det är ungar som pratar. Då och då dyker det upp ett riktigt guldkorn som denna:

Om han bara inte var så (s)pinkig

Lindex, Kalmar
En pojke ~7 står med sin mamma ~30 på underklädesavdelningen.
Pojken: Mamma jag vill ha den!
Pojken pekar på en rosa spets-bh.
Mamman: Nej, den är bara för tjejer.
Pojken: Men mamma, pojkar kan också ha rosa!
Mamman: Ja. Men inte den.
Pojken (skriker): Nu är du inte JÄMSTÄLLD mamma!