Manifestation för transexuellas rätt till sin egen kropp.

Den här morgonen var vi kring 400 som samlades utanför riksdagen för att protestera mot det lagstadgade tvångssteriliseringarna mot transexuella.

På talpodiet ställde sig Vänsterpartiets nya partiordförande Jonas Sjöstedt, Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, riksdagsledarmoterna Lena Hallgren (Socialdemokraterna), Fredrick Federley (Centerpartiet) och Anna Steele (Folkpartier). Även RFSL:s förbundsordförande Ulrika Westerlund, RFSL Ungdoms ordförande Emelie Mire Åsell, transaktivisterna Amanda Bridhed och Lukas Romson var på plats för att tala.

Det tal som berörde mest kom dock från transaktivisten Warren Kunce, aktiv i RFSL Uppsala. Han häll sitt tal och fick oss alla att återupprepa det samtidigt som han klädde av sig för att demonstrera hur det nuvarande lagarna kränker transexuellas intrigitet. Det var oerhört starkt och jag tvivlar inte på att jag var den enda som hade nära till tårarna.

Warrens tal:
"This debate is about bodies, transgender bodies, this body. The state has made our bodies, the most private parts of our bodies public property. The state has stripped us of our human dignity, our bodily autonomy, our privacy. But today we take our bodies back. You will take your law off our bodies! I have only one word to say to Kristdemokraterna. A word I have never said to anyone before today. Shame! Shame! SHAME!"


Det kommer hållas manifestationer i andra delar av landet de närmaste dagarna. Kontakta RFSL för mer information.

Det pågår också en internationell namninsamling mot denna lagstiftning och som kommer överlämnas till statsminister Fredrik Reinfeldt. I skrivandets stund uppgår den med 42 834 namn. Jag ber dig att "offra" en minut och skriva under.
Du hittar namninsamlingen här.

Regeringen kränker transexuellas mänskliga rättigheter

RFSL lämnade ut ett pressmeddelande under dagen om att regeringen nu tagit beslut om att tvångssteriliseringar av personer som vill genomgå ett juridiskt könsbyte skall fortgå tills vidare. Redan 2010 lade socialstyrelsen fram ett förslag om en lagändring som däribland skulle ta bort detta högst märkliga krav. Man hade då låtit lagen genomgå en grundlig utredning av juridisk expertis. Trots detta har man nu tagit beslut att utreda frågan ännu en gång.

– Att nu vilja utreda saken ytterligare en gång kan inte ses på något annat sätt än att de som beställer utredningen av politiska skäl önskar komma fram till en annan slutsats, säger Ulrika Westerlund, förbundsordförande i RFSL.

Inte nog med att man låter lagen fortgå, regeringen sviker också sina väljare. De borgerliga partierna var tydliga redan under valrörelsen med att kravet på tvångssterilisering skulle tas bort. Det är Kristdemokraternas påtryckningar som ligger bakom beslutet (eller snarare bristen på beslutet).

"Att Kristdemokraterna, som vanligen med stolthet berättar att de vill föra en human, kristen politik och har familjen som grundvärde, är beredda att gå så långt att genom lag påtvinga transexuella ett kirurgiskt ingrepp för att hindra dem från att bilda familj är förvånande." skriver  Adam Cwejman (förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet ) och Hanna Wagenius (förbundsordförande Centerpartiets Ungdomsförbund) i Svenska dagbladet.


RFSL har nu sökt demonstrationstillstånd för att demonstrera mot denna överenskommelse. Ansökan gäller tillstånd för att demonstrera på Riksgatan utanför Riksdagen, inför partiledardebatten den 18 Januari klockan 8:00-11:00.

Thomas Beatie är känd som den första juridiska mannen som har blivit gravid och fött barn tre gånger.

Källor:

RFSL 

Event på Facebook
Stockholm Pride
SvD 

Det omöjliga idealet

Det var många som reagerade med ilska över Disney efter att ha läst mitt inlägg om hur de ger barn en omöjlig förebild att leva upp till. Vilket man med all rätt bör bli. Däremot tror jag det inte är så många som faktiskt tänker på varför såna här produkter skapas. Det är inte bara en slump över att så många barn idag bantar och är deprimerade, det är en konsekvens av människors handlande.

Det handlar inte bara om barn. Vi skapar en bild av hur vi skall vara som perfekta människor som är omöjlig att leva upp till. Det finns en anledning till att det har varit människor svimmat eller dött på modevisningar. Rent medicinskt är ofta diagnosen allvarlig anorexia men den här allvarliga sjukdomen startar i nästan alla fall i ren och desperat strävan efter att uppnå det omöjliga idealet. Nu är det ju många människor som påpekar att det är så extremt, att det inte ens är så vackert att vara så smal. Så varför säljer det då?

 

Lego Friends - snarare Lego unfriends.

Lego Friends är skapat för att locka unga flickor.

Lego har kommit fram till att man inte säljer tillräckligt mycket till tjejer. Legos lösning är det så kallade Lego Friends. Det är anpassat för att locka tjejer och har marknadsfört för 270 miljoner. Det man har skapat är inte bara nya leksaker utan också ytterligare ett sätt att särskilja pojkar och flickor från varandra i ung ålder.

Förmodligen är det ett utmärkt sätt att få in mer pengar till företaget. Om man har två barn, en pojke och flicka, kan de ju nu inte längre leka med samma lego utan måste köpa olika lego till båda sina barn. Precis som med barnkläder där den yngre inte kan ärva kläderna från sina äldre syskon trots att de ser lika dana ut i kroppen. Till och med spädbarnskläder är designade för att separera de bägge könen.

Är det bara jag som ser ironin att de kallar sin nya produkt för Lego Friends när det enda det gör är att slå split och skapa skillnader mellan lekkamrater bara för att de inte råkar ha samma fysiska kön?

Och jag förstår fullständigt varför företagen gör det. För att de kan. De växer på att sälja produkter, det är du som konsument som gör den här separeringen möjlig. Att du köper leksaker och kläder avsedda för ett specifikt kön uppmuntrar företagen att fortsätta skapa produkter som är könsspecifika.

Avslutningsvis vill jag posta ett brev från Ann Garth. Hon är 14 år och skrev till Lego för att klaga. Jag har kopierat brevet från bloggen Reel Girl som hon också vidarebefordrade brevet till. Jag har också lagt upp den reklambild från 1981 för Lego som Ann Garth nämner i sitt brev. En fin kontrast till Lego Friends.

Dear Lego,
My name is Ann Garth, I am 14 years old, and I love Legos. Some of my fondest memories of preschool are of the giant “Lego pit,” which was basically a container the size of a small table completely filled with Legos. Whenever we had free time I would rush over to the table and start constructing something, usually a spaceship or some sort of vessel, because you had all those little ladders and hoods and flippy things that I didn’t quite know what to do with but could make into windows, doors, and windshields. I would carefully construct walls, making sure to stagger the edges like real bricks so they wouldn’t fall apart, and when I was done I would set my creation carefully aside, making sure that no one else touched the masterpiece. Legos inspired me, helped me become more creative, and gave me something fun to do on countless long afternoons.
This is why I was so disappointed when I recently heard of Lego’s horrible, totally misguided decision to make and market a line of (very pink) Legos for girls, complete with a girl brushing her hair in the mirror, a bottle of perfume, and more. This is problematic for only two or three MILLION reasons, but let me pick the first, broadest, and most obvious: the idea that if you want to market a line to girls, it cannot involve any movement, adventure, or activity.
Quite honestly, I don’t have that much of a problem with you painting your new Legos pink. Lots of girls like pink, and while that fact is an inditement of our popular culture in itself, it’s not your fault. In addition, adding pink might encourage some girls to try Legos. My problem is with the theme of the collection, and the ideas it enshrines. You are telling girls that they can do, or should do, nothing more than sit and prink. You are telling girls that the boys get to have all the fun, while they have to stay home and be bored. You are saying that all girls care about is makeup and how they look, when in reality there is so much more.
I promise you, girls are do more. Girls ARE more. As a kid, my favorite things to do were read and write (incidentally, I’m not seeing any library Lego sets coming out lately), but what I loved almost as much were building forts and climbing trees. There is nothing as nice as sitting in the crook of a big green tree with your book and listening as the leaves flutter in the passing breeze on a quieter day, or scaling the heights and climbing out far past what your parents would be okay with on an an adventurous one. And, of course, there is always the fun of piling up the pillows for a fort, figuring out a way to hold the sheets up (I devised a complicated system involving three of my dad’s spring clips, our yard stick, and the space between the headboard and the wall, which worked fantastically), and then settling down with a book, bowl of popcorn, or even a set of Legos to relax after my labors.
And I am not the only one. Ask your daughter(s), Mr. Knudstorp. Or, if you’ve raised her (them) to play with only girly toys, as any one of the girls subscribing to New Moon Girls magazine. Ask those affiliated with Pigtail Pals or Reel Girl, be they parents or kids. Ask Lise Elliot, whose research has shown almost no differential in the play styles of boys and girls when they are young, but a substantial difference as they get older- a result of your company and others playing up stereotypes. Ask Peggy Orenstein, who wrote an incredible book about the “girly-girl culture,” Cinderella Ate My Daughter. Ask Jennifer Shewmaker, Amy Siskind, or any of the other incredible mothers, fathers, scientists, and doctors who are helping shape the movement to take back our girls.
I am sure that by now others have shown you your own company’s 1981 ad, the one with the adorable little girl in the overalls with the red braids holding up something she has made all herself, no pre-fab mirrors and perfume bottles needed, with the slogan “What it is is beautiful.” I am sure that someone (likely millions of someones) have brought your attention to the sick, horrible irony of what you gave that girl back then- the same as the boys, the same as everyone- and what you are giving her today- six new shades of lavender and pink; dolls who do nothing but sit by the pool; bottles of perfume and beauty parlors. More telling to me, though, is what you are not giving her today- tools, weapons, trees to climb, or spaceships, boats, and houses to make. Back when your first ad was made all of those things had to be made with blocks; there were endless opportunities. Now, there is nothing to do except climb in the pre-made tree house, shop in the store that is already there, and drive around in the car built by machine.
Please, Mr. Knudstorp. Please bring back real Legos. If you want to appeal to girls, create more sets. Expand your horizons. But instead of expanding into stereotypical girl territory, try hooking a bunch of boys as well by creating a library set, a computer room set, or a boat set. What about one with a soccer field, or a pool? Or- and I know that this may be shocking- what about simply giving kids the same old blocks in the same old colors and letting us make beautiful?
I think you might be surprised at the results.
Sincerely,
Ann Garth
P.S. If you take your current sexist set off the market, or even just market your new sets to boys and girls, I promise I will go buy some of your regular Legos.

Barns könsroller

Riley verkar förstå precis vad det handlar om, trots sin låga ålder.

I älvornas rike

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (som ni hittar här) om att jag anser att Disney inte är en bra förebild främst för unga flickor eftersom kvinnosynen de visar upp är förlegad och trångsynt.

Jag syftade främst på klassikerna och var benägen att hålla med om att de utvecklats med åren. Det var innan jag bläddrade i boken I älvornas rike. Eftersom jag inte hade möjlighet att läsa hela kan jag inte ge er en recension. Däremot lyckades jag ta en bild med mobilen och skriva av ett citat.

Det hela syftar på en älva som hade lite svårt att passa in bland de övriga älvorna.
"Tindra är en av de yngsta älvorna i älvdalen. Hon är vänlig, fräknig och lite knubbig på ett gulligt vis."

Bilden de visar upp är på en söt älva som onekligen är lite fräknig men inte ett dugg knubbig. Inte det allra minsta.

Barns kroppar ser inte ut som vuxna människors. Den är mindre och lite rundare. De flesta vuxna tycker att det är bedårande men ändå ger vi dem den här skeva bilden som förebild. En ung flicka kan omöjligt se ut som en vuxen kvinna i kroppen, hur smal hon än är. Här visar man upp en teckning på en flicka vars kropp är ritad efter en vuxen kvinnas proportioner och säger att den här personen är knubbig men hon är det på ett gulligt vis. Det man gör är att man ger barn ett ideal de omöjligt kan leva upp till.

Att ge en falsk bild av att det är så här ett barn skall se ut kombinerat med all uppmuntran om förändring av utseendet genom operationer, bantning och den senaste träningstrenden, kan skapa en onödig och orimlig press. Nej, vi kanske inte aktivt uppmuntrar våra barn att ta till de här metoderna men de exponeras för dem varje dag genom löpsedlar, reklam och övrig media. Barn har dessutom en stark tendens att göra som vuxna och den bild media visar upp av vuxna är inte sund. Speciellt inte för ett barn.

Disney är ett gigantiskt företag med enorm möjlighet att påverka. Ändå väljer de att trycka upp böcker som uppmuntrar de här skeva bilderna över hur, i det här fallet, en flicka ska se ut. Disney är ett kommersiellt företag, deras inflytande bygger på att människor köpt deras produkter och kommer att fortsätta göra det. Att de missbrukar sitt ansvar och inflytande enbart för att kunna få mer pengar i plånboken är oerhört oansvarigt och jag uppmuntrar människor att inte köpa såna här produkter.

Nej, jag säger inte att ni ska bojkotta produkter från Disney, det jag säger är att ni ska vara kritiska åt vad för samhällssyn ni levererar till era barn och barnbarn. Det kan vara en sådan enkel sak som att faktiskt läsa boken eller se filmen ni tänker ge dem. Att ta er den tiden är bland den finaste presenten ni kan ge era barn och till det samhälle de kommer forma.

"Tindra är en av de yngsta älvorna i älvdalen. Hon är vänlig, fräknig och lite knubbig på ett gulligt vis."

Framröstad Lucia hotas att stoppas på grund av kukinnehav

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Kvinnlig diskriminering har blivit vardag. Det enda jag kan finna positivt i det är att samhället är mer medvetna om det och därmed kan hålla sig undan det. Det är något av en paradox.

Manlig diskriminering syns inte lika ofta men det betyder inte att den inte finns. I dagens DN skriver Jenny Stiernstedt om Östratornskolan i Lund där Sepehr Gharanfoli röstats fram till årets Lucia av skolans elever. Detta efter att frågan kommit upp i elevrådet om killar skall kunna ställa upp i valet av Lucia och efter en demokratisk omröstning kommit fram till att de absolut skall kunna ställa upp.

Det betyder dock inte att han kommer få ta på sig ljuskronan under morgondagen. Trots att skolan skryter med sitt elevinflytande gör nu personalen och elevernas föräldrar motstånd. Han kommer få svar under dagen om han kan ge sig ut på jakt efter en vit särk.

På Killebäckskolan i Södra Sandby har man valt att tackla frågan genom att helt enkelt ha två lucior, en manlig och en kvinnlig. Där motiverar musikläraren Christoffer Holmberg till Sydsvenskan att det är elevernas tåg och att de ska få vara med och påverka hur det ska se ut. Däremot drog de gränsen när det var någon som ville gå i tåget som Darth Vader.

Vi lever under 2011 talet och i ett av världens mest jämställda land och ändå kan många inte bortse från "tradition" och låta en person av manligt kön sjunga några sånger och läsa en dikt iförd en ljuskrona. Eftersom det traditionellt sett är kvinnor som skall göra det.

Det här bakåtsträvandet är något som absolut inte hör hemma i ett samhälle under utveckling. Och jag är inte den enda som anser det här. Citat från DO's hemsida: "Du kan anmäla till DO om du upplever att du har blivit diskriminerad och det har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder."

Om nu Sepehr inte får vara Lucia imorgon tycker jag absolut att han bör anmäla skolan till Diskrimineringsombudsmannen.

Disney som förebild

För ett bra tag sedan hade jag en diskussion med en väninna om Disneys kvinnoideal. Jag måste erkänna, jag är en sucker för Disney. Jag älskar att mysa ihop framför tv'n med en Disneyfilm. Favoriten är utan tvekan Mulan.

Även om jag är en sucker för dem kan jag omöjligt förneka att synen på kvinnan i dem är trångsynt och förlegad. Helt ärligt, den dagen jag väl får barn skulle jag vara tveksam att visa klassikerna för dem när de är små. Barn är så otroligt lätt att påverka och jag tycker verkligen inte att bilden på kvinnor som Disney visar upp är sund eller en bra förebild. Javisst finns det undantag, jag gillar Jasmine i Aladin som vägrar att bli bortgift och jag har ju redan nämnt Mulan. Men hur är det med de övriga? Lilla sjöjungfrun som ger upp allt för en kille hon inte ens har pratat med, Askungen som gifter sig med en kille hon dansat med under en kväll? Listan skulle kunna göras meterlång.

Det var lite knepigt med min väninna, hon hade lite svårt att ta in mina argument. Kanske framförde jag dem dåligt, vad vet jag. Jag vet dock att den dagen jag får barn kommer jag välja bort Disney för Astrid Lindgren.

"Tjena sexy, läget?"

Benämningar som "sötnos",  "snygging", "dockan", "gumman" och  "sexy" kan vara rätt rara eller gulliga om de kommer från någon man tycker om. Dock är så sällan fallet, majoriteten av gångerna jag får höra dem är av främlingar över internet. Jag kan inte beskriva i ord över hur illa jag tycker om det. När en främling använder ett sådant ord känns det nedvärderande och objektifierande. Det finns inget gulligt. som allra bäst är det kaxigt flirtande, men inte ens det känns okej eftersom jag omöjligt kan läsa in annat än, som sagt, objektifierande i dem.

Personer över internet som skriver sådant i konversationer till mig brukar inte ha samma ton särskilt länge. Jag försöker verkligen att tygla mitt humör men ofta går det inte. Efter ett tag brukar jag snarare få höra benämningar som "bitterfitta" (duh!), "din jävla fitta", "fula kossa", "rabiata kärring" eller annat likvärdigt.

Faktum är att jag vid flertalet tillfällen tagit några djupa andetag, räknat till tio och skrivit ett vänligt svar tillbaka, utan att låtsas om kommentaren. Av någon anledning har det aldrig slagit fel, vid alla dessa tillfällen har jag inom fem mejl (snarare två) fått ett oanständigt förslag, oavsett om jag avbett det på eventuell presentation eller inte.

Många killar klagar över att tjejer drar dem över en kam på internet. Jag kan med fullständig ärlighet säga att jag beklagar att det är så men jag vet att jag definitivt är en av tjejerna som gör så. Det är inte lätt att skilja de fina killarna från slembollarna. När man fått x antal mejl med innehåll som kan jämföras med avföring en riktigt dålig dag blir det väldigt lätt att ha taggarna utåt.

Lola Bunny i filmen Space Jam (1996) blir rosenrasande när någon kallar henne "doll".

Heterosexuella & homosexuella vs. bisexuella

Vårt samhälle utvecklas hela tiden, sakta men säkert. De flesta förändringar leder till ett mer jämställt samhälle vilket de flesta borde jubla över (vilket tyvärr inte är fallet). Även om det heterosexuella förhållandet fortfarande är norm blir homosexualitet mer och mer synligt och accepterat. Något jag absolut glädjs åt!

Men den här utvecklingen har en baksida. Trots att det känns som att rollen som bisexuell borde bli än mer accepterat har jag snarare upplevt motsatsen. Bisexuella står med ena foten på varje sida vilket gör att man ses på lite misstänksamt av både heterosexuella och homosexuella. Från heteromänniskor ses man lite som att man gör det bara för att retas, flirta eller helt enkelt en chans för en häftig trekant. Hela ens sexualitet blir på något sätt förlöjligad. Homosexuella tycker det är helt okej med bisexuella, det vill säga så länge du knullar en av samma kön. Annars är du förrädare.

Nej, självfallet är inget av det här uttalat men jag talar av egen erfarenhet. I grupper med homosexuella tjejer har jag upplevt att det är helt okej att prata om sin partner. Tills det kommer fram att personen har en kuk mellan benen. Då får man plötsligt några sneda blickar, något osäkert leende och så byter någon hastigt samtalsämnet. Antingen det eller så påpekar de att man helt enkelt inte legat med tillräckligt många tjejer för att inse att man är homo (det var lite underligt att få den här kommentaren då min dåvarande pojkvän var närvarande).

Nej, det jag skriver gäller självfallet inte alla men förvånansvärt ofta har jag upplevt att det stämmer in. Och jag tycker det är fruktansvärt sorgligt. Att vara bisexuell kan vara knepigt nog trots alla fördomar,  åtminstone om man lever i en monogam relation. För hur man än gör i en monogam relation så kommer aldrig den andra parten kunna uppfylla alla ens sexuella behov.

Vid flera tillfällen har jag tänkt hur mycket enklare det varit om jag bara "kunnat välja planhalva" men det är inte så enkelt. Jag är född som jag är och det finns inte en chans i helvetet att jag skulle kunna välja bort eller undertrycka hälften av min sexualitet på det sättet, åtminstone inte sedan jag upptäckte att jag lika gärna dela säng med kvinnor som med män.

Feminism - kontroll av min sexualitet

Jag hyser en sorts ambivalens inför fetisch- och BDSM klubbar. Det är onekligen en intressant scen och har en öppenhet man inte ser på många ställen. Men samtidigt som den är så öppen är den också otroligt inskränkt. Det är en intressant men dessvärre inte särskilt angenäm känsla. Jag är inte säker på varför det är så men det är något jag har stött på i många subkulturer.

Ett exempel på denna inskränkthet är att kvinnor ofta antas att vara undergivna. Detta leder till att kvinnorna ofta måste visa upp så mycket hud som möjligt samtidigt som man kan se män i kläder från topp till tå. Jag har haft bekanta som gått på liknande klubbar i väl uttänkt klädsel men blivit förvägrade att gå in om de inte knäpper upp och visar upp mer hud. Jag har upplevt vid flera tillfällen att man enbart är ett stycke billigt kött som går att använda lite som man själv vill, känslor som förstärkts av händelser som till exempel då manliga bekanta dragit ut ens tröja för att se om man har bh, eller har tagit en på brösten utan att fråga om lov.

Under sommaren var jag medbjuden av ett par vänner att gå på en fetisch- och BDSM klubb avsett enbart för kvinnor och för de som definierar sig som kvinnor. Det var otroligt uppfriskande! Man kände sig otroligt välkomnad på ett sätt jag inte känt mig i andra sammanhang inom den här subkulturen. Hela lokalen genomsyrades av en känsla av jämbördighet.

Det var dock inte alltigenom positivt. Eftersom det var just en feitsch- och BDSM klubb hade jag, dagen till ära, snört in mig i en korsett. Jag älskar den och har aldrig haft tillfälle att använda den förut och jag var verkligen positiv till att få göra det den här kvällen. Denna glädje grumlades avsevärt av att höra hur en i vårt sällskap kommenterade hur ofeministiskt det är att ha på sig kläder som minskar rörelsefriheten, samtidigt som jag står där i min korsett.

Det här är åsikter jag har stött på tidigare och till en punkt kan jag förstå dem. Historien bakom dessa kläder handlar just om att förhindra kvinnans rörelsefrihet och därmed göra henne till det svagare könet. Självfallet är det här något jag inte vill stötta! Samtidigt så blir jag arg på att jag inte skall kunna uttrycka min sexualitet utan att jag ska bli anklagad för att vara ofeministisk.

Att skilja på politik och sexualitet är svårt, speciellt när det kommer till kvinnofrågor. Ibland är det jätteviktigt att just dessa ämnen är starkt sammankopplade till exempel när det kommer till våld inom relationer eller hedersvåld. Men det är jätteviktigt att kunna hitta en balans där man kan skilja dem åt när det behövs. Kvinnor har genom historien blivit så otroligt hämmade och förtryckta och jag vägrar att låta feminismen bli ett verktyg för att kontrollera min sexualitet!

Av: Lina Neiderstam

Om den tolvåriga horan

"Har du hört Friday?"
"Nej?"
"Ja men alltså, den här tolvåriga horan fick i present av sina föräldrar att göra en musikvideo. Kolla!"

Det var en ung alternativ kille som talade om Rebecka Blacks video Friday på tåget och jag satt i sätena på andra sidan gången och skar tänder av ilska tillsammans med två vänner.

Idag ångrar jag innerligt att jag var för feg för att ställa mig och läxa upp killen.


Jag förstår verkligen inte vad det är som gör att hon blivit mordhotad och blir kallad för tolvårig hora på ett tåg i Sverige. Nej jag är inte särskilt förtjust i varken låten eller videon men det innebär inte att hon förtjänar att utstå den behandlingen som hon blivit utsatt för. Hon är en söt tjej som fått en dröm uppfylld av sina föräldrar. Det är ju jättestort! Varför kan människor inte bara glädjas med henne istället för att gnissla tänder av ilska och avundsjuka?

Ja, jag är övertygad om att folk är avundsjuka. Speciellt den alternativa killen på tåget söderut som satt och spelade hennes låt högt på mobilen, om och om igen. Trots att hon är "en tolvårig hora".

Surt sa räven.

Rebecka Blacks video Friday.

Världens värsta argument

Häromdagen diskuterade jag med ett par bekanta och ordet man dök upp i konversationen. Inte som i att "en man, flera män" utan snarare som i "man brukar göra så".

Diskussionen handlar i hur man skall formulera sig när man talar som ett kollektiv och en av diskussionens deltagare (som är kvinna) lägger fram förslaget att man kan använda just ordet man. En annan som närvarande säger att hon helst undviker det eftersom hon anser att det är en diskriminerande benämning. Efter lite diskussion fram och tillbaka slänger tillslut den som först gav förslaget ut världens sämsta argument.

"Jag känner inte att jag diskriminerar mig själv".

Jag kan nog inte säga hur innerligt trött jag är på detta obeskrivligt korkade argument. Det är ett så uppenbart sätt att visa att man inte hyser minsta lilla respekt för den som faktiskt känner sig utsatt, eftersom man själv inte påverkas negativt av det. Denna egoism är något som verkligen retar gallfeber på mig.

Det är helt okej att känna att man inte diskriminerar sig själv genom att använda olika uttryck eller ett visst sorts beteende. Däremot är det inte okej att rättfärdiga ett sådant beteende när det går ut över andra eftersom man själv inte känner sig påverkad.

Varför är en feminist en bitterfitta?

Det var länge sedan jag hörde ordet bitterfitta användas som en synonym för feminist. Jag var väll en speta på 14-15 med långt hår som ville vara som alla andra. Jag kallade mig humanist "för jag ville ju att det skulle vara jämställt för båda könen" helt ovetandes om att det är vad feminism handlar om.

Det är så upprörande.
Vi lever sida vid sida men i två olika verkligheter som är så skiljda från varandra att det är skrämmande. Det som BORDE vara den största skillnaden (kropparnas olikheter) har snarare lagt grund för att göra skillnaderna ännu större, på kulturell nivå.

Hur yttrar det sig?
Att halva kvinnors kroppar skalas bort i media för att vara mer lockande, för att bli objekt. Lägre löner, sämre arbeten, olika förväntade intressen och studier, synen på sex, barnomsorg med mera, med mera.
För att inte tala om att en fjortonårig flicka får höra att feminister bara är snaggade bitterfittor som bråkar över småsaker.