Jag har en ganska komplicerad relation till kristendomen.
För flera år sedan kallade jag mig kristen. Jag var konfirmerad och dessutom konfirmandledare. Jag gick på ungdomsträffar om torsdagarna och på gudstjänsten minst en söndag i månaden. Kyrkan var lite som ett andra hem och jag kände verkligen att jag var en del av en gemenskap.
Ja, om man bortser från det faktum att jag är bisexuell och vägrade att förneka det trots en väns kommentarer om att det var sjukligt. Eller det att jag fnös föraktfullt då man talade om synd (varför skulle vi vara syndiga?!) speciellt vid tillfället då prästen ville att vi skulle skriva ner våra synder på en papperslapp och bränna dem i en näst intill hednisk ritual. Eller det faktum att jag tyckte att majoriteten av bibeln var crap. Jag skulle kunna fortsätta men tror ni förstår mina tankegångar.
Trots allt detta känner jag fortfarande ett stygn av motvilja när stark kritik riktas mot kyrkan och speciellt Svenska kyrkan. Det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Samtidigt känner jag en bitterhet, en stark känsla av att jag som kvinna har förbisetts.
Det är omöjligt förneka att kristendomen är en stark mansdominerad religion, precis som majoriteten av de stora religionerna i dagens samhälle (eftersom jag inte är tillräckligt påläst om buddhismen väljer jag bort att säga alla). Det är inte särskilt svårt att få kunskap om det här, det är bara att öppna en bibel (eller Koran, men nu diskuterar jag ju kristendomen) och börja läsa. Gud är en man, den första människan var en man, alla profeter är män, Jesus är man och så vidare, och så vidare. Diskuterar man dessutom katolicismen är påven en man. Kvinnan framställs ofta som syndig och som fresterska. Bibeln är skriven av män, för män. Och det märks.
Jag vet dock att många kristna försöker bortse från allt det där, med kommentarer att saker och ting har utvecklats så mycket. Även om jag vet att det är sant så kan jag omöjligen låta bli att känna stark motvilja inför såna kommentarer och kommer förmodligen fortsätta att göra det så länge kristendomen har bibeln som sin heliga bok.
Bibeln. Hade den varit bättre skriven hade den kunnat agera som en dålig skräckroman.
Alla dessa vidriga historier om hur kvinnor förtrycks, diskrimineras, våldtas och utnyttjas. Och så säger den att det är vi som är syndiga?
Jag vet att jag inte är den enda som har den här åsikten. Agneta Lejdhamre har skrivit en avhandling om hur psalmboken är kvinnodiskriminerande,
"Psalm - kön - kyrka. Könsförståelse och kyrkosyn i Den svenska psalmboken och i Svenska kyrkans kyrkomöte." heter den.
Så länge som kristendomen använder sig av bibeln kommer jag omöjligt kunna känna annat än lätt avsmak, trots de ljumma känslor jag känner på grund av min bakgrund.
Jag vill avsluta med en kort anekdot om katolska kyrkan i Stockholm. En bekant besökta kyrkan och fick prata med en kvinna och frågade då om könsrollerna i religiösa sammanhang. Männen hade alla betydande poster under en gudstjänst och fick göra både det ena och det andra. Tillslut frågade min bekanta om vad alla kvinnor hade för uppgifter inom kyrkan.
"Ja, vi smyckar kyrkan med blommor och liknande."
Det här var var i våras.
