Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Kvinnlig diskriminering har blivit vardag. Det enda jag kan finna positivt i det är att samhället är mer medvetna om det och därmed kan hålla sig undan det. Det är något av en paradox.
Manlig diskriminering syns inte lika ofta men det betyder inte att den inte finns. I dagens DN skriver Jenny Stiernstedt om Östratornskolan i Lund där Sepehr Gharanfoli röstats fram till årets Lucia av skolans elever. Detta efter att frågan kommit upp i elevrådet om killar skall kunna ställa upp i valet av Lucia och efter en demokratisk omröstning kommit fram till att de absolut skall kunna ställa upp.
Det betyder dock inte att han kommer få ta på sig ljuskronan under morgondagen. Trots att skolan skryter med sitt elevinflytande gör nu personalen och elevernas föräldrar motstånd. Han kommer få svar under dagen om han kan ge sig ut på jakt efter en vit särk.
På Killebäckskolan i Södra Sandby har man valt att tackla frågan genom att helt enkelt ha två lucior, en manlig och en kvinnlig. Där motiverar musikläraren Christoffer Holmberg till Sydsvenskan att det är elevernas tåg och att de ska få vara med och påverka hur det ska se ut. Däremot drog de gränsen när det var någon som ville gå i tåget som Darth Vader.
Vi lever under 2011 talet och i ett av världens mest jämställda land och ändå kan många inte bortse från "tradition" och låta en person av manligt kön sjunga några sånger och läsa en dikt iförd en ljuskrona. Eftersom det traditionellt sett är kvinnor som skall göra det.
Det här bakåtsträvandet är något som absolut inte hör hemma i ett samhälle under utveckling. Och jag är inte den enda som anser det här. Citat från DO's hemsida: "Du kan anmäla till DO om du upplever att du har blivit diskriminerad och
det har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk
tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning,
funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder."
Om nu Sepehr inte får vara Lucia imorgon tycker jag absolut att han bör anmäla skolan till Diskrimineringsombudsmannen.
Visar inlägg med etikett Artiklar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Artiklar. Visa alla inlägg
måndag 12 december 2011
måndag 23 maj 2011
Könsstympad drev fram ny lag i Kenya
Könsstympad drev fram ny lag i Kenya
Kenya införde i april en lag om förbud mot könsstympning. Lagen röstades igenom enhälligt efter att parlamentsledamoten Sophia Abdi Noor i ett unikt och känslofyllt inlägg berättat om när hon själv blev könsstympad som flicka. DN har träffat Sophia Abdi Noor.
Den nya lagen innebär att Kenya blir ett av några få länder i Afrika där kvinnlig omskärelse är förbjudet.
– Jag hade egentligen förberett ett annat tal när lagförslaget äntligen var uppe för debatt i parlamentet. Men plötsligt insåg jag att jag måste berätta om mig själv, inte för min egen skull utan för de tre miljoner flickor i världen som omskärs varje år, säger Sophia Abdi Noor när DN träffar henne i Stockholm.
Aldrig någonsin har en parlamentsledamot inför sina kolleger på ett liknande sätt berättat om sina personliga erfarenheter i Kenya. Och Sophia Abdi Noor gjorde det dessutom i ett tabulagt och självutlämnande ämne. Det gav genast eko i radio, tv och tidningar över hela Kenya.
Sophia Abdi Noor var sju år gammal när hon och åtta av hennes jämnåriga kamrater blev förda till en gammal kvinna som skulle utföra ritualen. Kvinnan var på väg att bli blind, och med ett rakblad, utan bedövning, skar hon bort flickornas könsorgan och sydde igen med taggar från ett akaciaträd.
– Tre av oss förblödde och dog. En av dem var min allra bästa kompis.
Sophia Abdi Noors far tog henne till sjukhus där hon fick blodtransfusioner, men hennes liv hade förändrats för alltid. Varje menstruation var enormt smärtsam och hon klarade inte att gå i skolan. Genom åren missade hon varje månad många lektioner, vilket påverkade hennes studieresultat negativt. Men snart var det dags för nästa mardröm: bröllopsnatten.
Sophia Abdi Noor och hennes man kämpade i tre nätter för att fullborda ett samlag. Till slut tvingades Sophia Abdi Noor att uppsöka sjukhuset för att få sin vagina öppnad med skalpell.
Under sin berättelse i parlamentet bröt Sophia Abdi Noor samman flera gånger och många av parlamentsledamöterna grät tillsammans med henne, även de som tidigare varit emot lagförslaget.
– Efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram till mig och sa: Jag har inte förstått vad min fru och mina döttrar fått genomlida. Självklart måste vi få ett stopp på detta.
Sophia Abdi Noor har kämpat mot könsstympning i över 16 år och är en av grundarna av kvinnorättsorganisationen Womankind Kenya. Organisationen driver ett barnhem och en skola för föräldralösa flickor i staden Garissa och som finansieras med svenska pengar.
– Jag hade egentligen förberett ett annat tal när lagförslaget äntligen var uppe för debatt i parlamentet. Men plötsligt insåg jag att jag måste berätta om mig själv, inte för min egen skull utan för de tre miljoner flickor i världen som omskärs varje år, säger Sophia Abdi Noor när DN träffar henne i Stockholm.
Annons:
Sophia Abdi Noor var sju år gammal när hon och åtta av hennes jämnåriga kamrater blev förda till en gammal kvinna som skulle utföra ritualen. Kvinnan var på väg att bli blind, och med ett rakblad, utan bedövning, skar hon bort flickornas könsorgan och sydde igen med taggar från ett akaciaträd.
– Tre av oss förblödde och dog. En av dem var min allra bästa kompis.
Sophia Abdi Noors far tog henne till sjukhus där hon fick blodtransfusioner, men hennes liv hade förändrats för alltid. Varje menstruation var enormt smärtsam och hon klarade inte att gå i skolan. Genom åren missade hon varje månad många lektioner, vilket påverkade hennes studieresultat negativt. Men snart var det dags för nästa mardröm: bröllopsnatten.
Sophia Abdi Noor och hennes man kämpade i tre nätter för att fullborda ett samlag. Till slut tvingades Sophia Abdi Noor att uppsöka sjukhuset för att få sin vagina öppnad med skalpell.
Under sin berättelse i parlamentet bröt Sophia Abdi Noor samman flera gånger och många av parlamentsledamöterna grät tillsammans med henne, även de som tidigare varit emot lagförslaget.
– Efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram till mig och sa: Jag har inte förstått vad min fru och mina döttrar fått genomlida. Självklart måste vi få ett stopp på detta.
Sophia Abdi Noor har kämpat mot könsstympning i över 16 år och är en av grundarna av kvinnorättsorganisationen Womankind Kenya. Organisationen driver ett barnhem och en skola för föräldralösa flickor i staden Garissa och som finansieras med svenska pengar.
fredag 29 april 2011
Sexuella trakasserier mot kvinnor är ju vardag
Jag har vid flera tillfällen uppmärksammat hur otroligt dålig syn många människor har på personer som inte har fast anställning. Studenter kommer undan ibland eftersom de är en blivande resurs i samhället. Men hur är det egentligen för alla som är arbetslösa? I dagens Sverige är arbetslösheten ett stort problem och det är många unga som drabbas. Har man heller ingen utbildning bakom sig blir det ännu värre.
Det jag frågar mig nu, efter att ha läst om ett fall i Dagens arena och i Dagens konflikt, är om arbetslösa kvinnor blir extra utsatta? Kvinnan ifråga hade upplevt sexuella trakasserier på sin så kallade arbetsmarknadspolitiska utbildningsverksamhet. När hon drog fram problemet både på sin praktikplats och för Arbetsförmedlingen fick hon inget stöd utan blev strax därpå av med både praktikplats och ersättning.
Jag undrar vad det hade blivit för konflikter om hon hade haft ett annat kön? Ja, för det första hade hon förmodligen sluppit undan kommentarer som att hon lika gärna kan prostituera sig och fått höra att en kvinna som hon skulle vara djävligt glad att bo i Sverige eftersom en kvinna som hon hade blivit misshandlad om hon kommit från samma land som utbildningsamordnaren. Men låt oss sig att så inte är fallet. Om hon mot all förmodan varit en man som blivit sexuellt trakasserat och fått liknande kommentarer hade hans (hennes) klagomål förmodligen inte blivit avfärdat på samma sätt. Nej, förmodligen hade det blivit en enorm skandal och mycket prat om att man faktiskt inte fåt göra så mot andra människor.
Dessvärre är hon kvinna vilket innebär att det är lättare att komma undan med sexuella trakasserier eftersom det har blivit ett så vanligt problem. Jag är bara väldigt glad att hon anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen och att de tar henne på allvar. För Arbetsförmedlingen gjorde det ju uppenbarligen inte.
Artikeln från Dagens konflikt kan ni läsa här nedan, och på deras sida kan ni också ladda ner anmälan till DO:
I sin anmälan till Diskrimineringsombudsmannen beskriver kvinnan hur hon, efter goda rekommendationer från Arbetsförmedlingen, fått en praktikplats på ett it-företag i Upplands Väsby. Under utbildningen blev kvinnan utsatt för kränkningar och närmanden från en man i hennes grupp. Bland annat stirrade mannen på hennes bröst medan hon i egenskap av gruppledare talade och försökte leda arbetet, uttalade att hon skulle kunna prostituera sig istället för att utbilda sig och förändrade sina resemönster så att de sammanföll med kvinnans. Vid ett tillfälle uttalade även mannen åsikter om att invandrarkvinnor är lättare att ”få i säng” än etniskt svenska kvinnor, vilket enligt mannen hade att göra med att de kommit hit genom trafficking.
Kvinnan påtalade dessa incidenter, både hos utbildningssamordnaren (företaget där hon praktiserade) och hos Arbetsförmedlingen. En av utbildningssamordnarna bagatelliserade mannens – och andra mäns – beteende med förklaringen att de ”ville visa sig macho”. Senare hävdade samme person att ”en kvinna som du blir misshandlad varje dag i mitt land, så du ska vara djävligt glad att bo i Sverige.” Kvinnans coach uppmanade henne enbart att ”gå vidare” och ignorera trakasserierna. Vid flera tillfällen fick kvinnan höra från olika personer på Arbetsförmedlingen att de inte kunde hjälpa henne ur den situation hon befann sig i. Hon blev även direkt avrådd att ta ärendet vidare högre upp i Arbetsförmedlingen, då myndigheten ”redan kände till” vad som skedde.
Tillslut blev kvinnan kallad till ett möte på sin praktikplats där hon får reda på att hon inte är längre välkommen dit och Arbetsförmedlingen drar formellt tillbaka sin anvisning till Förberedande utbildning. Två orsaker ges. För det första menar Arbetsförmedlingen att kvinnan låtit bli att söka ett angivet arbete, något som kvinnan bestrider. Kvinnans version styrks dessutom av hennes juridiska ombud som kontaktat den handläggare kvinnan redogjort sitt arbetssökande för. För det andra påstås kvinnan ha misskött sig ”grovt” och stört verksamheten. Någon beskrivning av hur detta beteende yttrat sig står dock inte att finna. Kvinnan, vars hälsa påverkats avsevärt under perioden vilket framförallt visat sig genom hennes försämrade astma, förlorade därmed rätten till ekonomisk ersättning.
Låt oss nu bromsa upp och se på vad som hänt. En kvinna med invandrarbakgrund får en praktikplats genom arbetsförmedlingen. En praktik hon måste fullfölja för att få ekonomisk ersättning. På praktikplatsen blir hon utsatt för kränkningar på grund av sitt kön och sin etnicitet. Kvinnan gör allt man ska göra – hon kräver sin rätt att bli behandlad som en människa genom att påtala incidenterna gång på gång både på praktikplatsen och på Arbetsförmedlingen. Vad händer? Hon blir diskriminerad ännu en gång.
Arbetsförmedlingen har dels direkt undvikt att utreda händelserna, dels utmålat kvinnan som ”problemet”. Enligt kvinnans juridiska ombud har Arbetsförmedlingen gjort sig skyldig till diskriminering av arbetssökande. Även utbildningssamordnaren, praktikplatsen, har undvikt att ta tag i situationen, för att inte säga ytterligare förlöjligat kvinnan då hon påtalat trakasserierna.
Kära arbetsförmedlingen, vill ni påvisa att arbetssökande är fullständigt rättslösa? Att en person som redan befinner sig så långt ner i samhället att den måste arbeta gratis för att få ut ekonomisk ersättning också ska frånsäga sig – eller fråntas – alla rättigheter för att kunna hitta ett arbete?
Är det så att ni de facto betraktar blattar och kvinnor som mindre värda, att ni kanske står bakom de värderingar som kvinnan fått kastad i sitt ansikte under sin praktik? Eftersom ni inte utrett, än mindre åtgärdat den situation kvinnan befunnit sig i är det inte ett särskilt långsökt antagande. Det är hon som fått lämna sin praktik och blivit av med sin ersättning. Det är hon som, enligt er, ”stört verksamheten” utan att ni har kunnat specificera hur. Kära arbetsförmedlingen, kan ni vara så vänliga att förklara er ?
Det jag frågar mig nu, efter att ha läst om ett fall i Dagens arena och i Dagens konflikt, är om arbetslösa kvinnor blir extra utsatta? Kvinnan ifråga hade upplevt sexuella trakasserier på sin så kallade arbetsmarknadspolitiska utbildningsverksamhet. När hon drog fram problemet både på sin praktikplats och för Arbetsförmedlingen fick hon inget stöd utan blev strax därpå av med både praktikplats och ersättning.
Jag undrar vad det hade blivit för konflikter om hon hade haft ett annat kön? Ja, för det första hade hon förmodligen sluppit undan kommentarer som att hon lika gärna kan prostituera sig och fått höra att en kvinna som hon skulle vara djävligt glad att bo i Sverige eftersom en kvinna som hon hade blivit misshandlad om hon kommit från samma land som utbildningsamordnaren. Men låt oss sig att så inte är fallet. Om hon mot all förmodan varit en man som blivit sexuellt trakasserat och fått liknande kommentarer hade hans (hennes) klagomål förmodligen inte blivit avfärdat på samma sätt. Nej, förmodligen hade det blivit en enorm skandal och mycket prat om att man faktiskt inte fåt göra så mot andra människor.
Dessvärre är hon kvinna vilket innebär att det är lättare att komma undan med sexuella trakasserier eftersom det har blivit ett så vanligt problem. Jag är bara väldigt glad att hon anmälde händelsen till Diskrimineringsombudsmannen och att de tar henne på allvar. För Arbetsförmedlingen gjorde det ju uppenbarligen inte.
Artikeln från Dagens konflikt kan ni läsa här nedan, och på deras sida kan ni också ladda ner anmälan till DO:
Arbetsförmedlingen sparkade sextrakasserad kvinna från praktik
En arbetssökande kvinna som blivit utsatt för sexuella trakasserier och rasistiska kommentarer under sin så kallade arbetsmarknadspolitiska utbildningsverksamhet fick inget stöd från Arbetsförmedlingen. Istället blev hon av med både praktikplats och sin ersättning. Orsaken var, enligt Arbetsförmedlingen, att hon ”stört verksamheten”.I sin anmälan till Diskrimineringsombudsmannen beskriver kvinnan hur hon, efter goda rekommendationer från Arbetsförmedlingen, fått en praktikplats på ett it-företag i Upplands Väsby. Under utbildningen blev kvinnan utsatt för kränkningar och närmanden från en man i hennes grupp. Bland annat stirrade mannen på hennes bröst medan hon i egenskap av gruppledare talade och försökte leda arbetet, uttalade att hon skulle kunna prostituera sig istället för att utbilda sig och förändrade sina resemönster så att de sammanföll med kvinnans. Vid ett tillfälle uttalade även mannen åsikter om att invandrarkvinnor är lättare att ”få i säng” än etniskt svenska kvinnor, vilket enligt mannen hade att göra med att de kommit hit genom trafficking.
Kvinnan påtalade dessa incidenter, både hos utbildningssamordnaren (företaget där hon praktiserade) och hos Arbetsförmedlingen. En av utbildningssamordnarna bagatelliserade mannens – och andra mäns – beteende med förklaringen att de ”ville visa sig macho”. Senare hävdade samme person att ”en kvinna som du blir misshandlad varje dag i mitt land, så du ska vara djävligt glad att bo i Sverige.” Kvinnans coach uppmanade henne enbart att ”gå vidare” och ignorera trakasserierna. Vid flera tillfällen fick kvinnan höra från olika personer på Arbetsförmedlingen att de inte kunde hjälpa henne ur den situation hon befann sig i. Hon blev även direkt avrådd att ta ärendet vidare högre upp i Arbetsförmedlingen, då myndigheten ”redan kände till” vad som skedde.
Tillslut blev kvinnan kallad till ett möte på sin praktikplats där hon får reda på att hon inte är längre välkommen dit och Arbetsförmedlingen drar formellt tillbaka sin anvisning till Förberedande utbildning. Två orsaker ges. För det första menar Arbetsförmedlingen att kvinnan låtit bli att söka ett angivet arbete, något som kvinnan bestrider. Kvinnans version styrks dessutom av hennes juridiska ombud som kontaktat den handläggare kvinnan redogjort sitt arbetssökande för. För det andra påstås kvinnan ha misskött sig ”grovt” och stört verksamheten. Någon beskrivning av hur detta beteende yttrat sig står dock inte att finna. Kvinnan, vars hälsa påverkats avsevärt under perioden vilket framförallt visat sig genom hennes försämrade astma, förlorade därmed rätten till ekonomisk ersättning.
Låt oss nu bromsa upp och se på vad som hänt. En kvinna med invandrarbakgrund får en praktikplats genom arbetsförmedlingen. En praktik hon måste fullfölja för att få ekonomisk ersättning. På praktikplatsen blir hon utsatt för kränkningar på grund av sitt kön och sin etnicitet. Kvinnan gör allt man ska göra – hon kräver sin rätt att bli behandlad som en människa genom att påtala incidenterna gång på gång både på praktikplatsen och på Arbetsförmedlingen. Vad händer? Hon blir diskriminerad ännu en gång.
Arbetsförmedlingen har dels direkt undvikt att utreda händelserna, dels utmålat kvinnan som ”problemet”. Enligt kvinnans juridiska ombud har Arbetsförmedlingen gjort sig skyldig till diskriminering av arbetssökande. Även utbildningssamordnaren, praktikplatsen, har undvikt att ta tag i situationen, för att inte säga ytterligare förlöjligat kvinnan då hon påtalat trakasserierna.
Kära arbetsförmedlingen, vill ni påvisa att arbetssökande är fullständigt rättslösa? Att en person som redan befinner sig så långt ner i samhället att den måste arbeta gratis för att få ut ekonomisk ersättning också ska frånsäga sig – eller fråntas – alla rättigheter för att kunna hitta ett arbete?
Är det så att ni de facto betraktar blattar och kvinnor som mindre värda, att ni kanske står bakom de värderingar som kvinnan fått kastad i sitt ansikte under sin praktik? Eftersom ni inte utrett, än mindre åtgärdat den situation kvinnan befunnit sig i är det inte ett särskilt långsökt antagande. Det är hon som fått lämna sin praktik och blivit av med sin ersättning. Det är hon som, enligt er, ”stört verksamheten” utan att ni har kunnat specificera hur. Kära arbetsförmedlingen, kan ni vara så vänliga att förklara er ?
Mia Sand
mia@dagenskonflikt.se
söndag 27 mars 2011
The Straight Male Gamer
Den senaste tiden har det varit ganska mycket snack om Dragon Age 2, vilket inte har intresserat mig särskilt mycket förrän nyligen då jag fick höra att man kan ha kärleksrelationer som inte är baserat på den heterosexuella monogama läggning som är av majoritet i världen. Här kan man tydligen ha flersamma relationer och relationer med personer av samma kön.
Underbart säger jag! Dessvärre är det inte alla som delar min åsikt. En heterosexuell man skrev till spelutvecklarna och klagade efter att han hade blivit stött på av en manlig karaktär. Han var otroligt upprörd och ansåg att spel som de här gjorde att majoriteten av spelarna blev missfördelade eftersom majoriteten av spelare är heterosexuella män. Han kommenterade faktiskt att kvinnor också spelar men att dessa blir mer lockade åt spel som The Sims. Jag hade blivit rosenrasande över hans attityd om det inte varit för BioWares fantastiska svar.
Jag tycker det är så innerligt trist med människor som anser att diskriminering eller uteslutande av mindre grupper är helt okej eftersom de inte tillhör majoriteten. Jag tycker det är otroligt upprörande att personer har svårt att ens försöka tänka sig utifrån sin egen situation. Hur kan dessa personer kalla sig för medmänniskor med gott samvete till dessa mindre grupper som blir diskriminerade på daglig basis enbart på grund av trångsynthet, dumhet och ignorans är för mig ett mysterium.
När jag var yngre brukade jag undra om jag kände så här enbart för att jag tillhör fler av de där minioritetsgrupperna. Delvis är det kanske så men absolut inte uteslutande. Det finns fantastiska människor där ute, en del har jag nöjet att kunna kalla vänner, som kämpar för andras rättigheter trots att de själva tillhör majoriteten. Som i väldigt många fall är heterosexuella män.
Dessvärre är det fortfarande många som vägrar kämpa för att alla människor skall ha lika rättigheter oavsett kön, läggning, religion eller vad det nu kan vara, enbart för att dessa inte kan identifiera sig med de svårigheter dessa grupper råkar ut för. Att det är de själva som är grunden till diskrimineringen (återigen genom trångsynthet, dumhet och ignorans) är de totalt blinda för.
To quote the complainant;
The response from BioWare’s David Gaider was exactly fit for purpose. In fact, BioWare delivered a sharp lesson to this gamer on the subject of Straight Male privilege! Kudos to BioWare for that! In fact, BioWare’s response is quoted here precisely because of how word perfect it truly is! Elements have been emboldened for emphasis.
It is true that the gaming world is sadly dominated by Straight Male Gamers. Why? Well, perhaps it’s precisely because the industry has failed to cater to the rest of society so often. So many of us are geeks, and so many of us are gamers, including women and/or LGBT people… and there is absolutely no reason to exclude them. BioWare, it seems, has realised this, and the least the LGBTQIA community can do in return is to acknowledge this fact – and preferably in a way that makes BioWare aware of how welcome and refreshing this attitude is, and how likely it is to pay dividends for them – literally and metaphorically. With that done, hopefully the other big games developers will do likewise.
Thank you, BioWare, for not giving in to the majority. Thank you for letting us in and recognising our equal ‘right’ to play games that we can engage and relate with too!
Do you agree? I hope you do… and if you do, please consider sharing this article to spread the word and give BioWare their reward in reputation and kudos for this, frankly, astoundingly awesome move on their part.
Underbart säger jag! Dessvärre är det inte alla som delar min åsikt. En heterosexuell man skrev till spelutvecklarna och klagade efter att han hade blivit stött på av en manlig karaktär. Han var otroligt upprörd och ansåg att spel som de här gjorde att majoriteten av spelarna blev missfördelade eftersom majoriteten av spelare är heterosexuella män. Han kommenterade faktiskt att kvinnor också spelar men att dessa blir mer lockade åt spel som The Sims. Jag hade blivit rosenrasande över hans attityd om det inte varit för BioWares fantastiska svar.
Jag tycker det är så innerligt trist med människor som anser att diskriminering eller uteslutande av mindre grupper är helt okej eftersom de inte tillhör majoriteten. Jag tycker det är otroligt upprörande att personer har svårt att ens försöka tänka sig utifrån sin egen situation. Hur kan dessa personer kalla sig för medmänniskor med gott samvete till dessa mindre grupper som blir diskriminerade på daglig basis enbart på grund av trångsynthet, dumhet och ignorans är för mig ett mysterium.
När jag var yngre brukade jag undra om jag kände så här enbart för att jag tillhör fler av de där minioritetsgrupperna. Delvis är det kanske så men absolut inte uteslutande. Det finns fantastiska människor där ute, en del har jag nöjet att kunna kalla vänner, som kämpar för andras rättigheter trots att de själva tillhör majoriteten. Som i väldigt många fall är heterosexuella män.
Dessvärre är det fortfarande många som vägrar kämpa för att alla människor skall ha lika rättigheter oavsett kön, läggning, religion eller vad det nu kan vara, enbart för att dessa inte kan identifiera sig med de svårigheter dessa grupper råkar ut för. Att det är de själva som är grunden till diskrimineringen (återigen genom trångsynthet, dumhet och ignorans) är de totalt blinda för.
“Straight Male Gamer” told to ‘get over it’ by BioWare
BioWare adopted a (sadly) very special and very principled stance in designing one of their recent games, Dragon Age 2. Their stance was simple: relationships are for everybody, whether gay, straight, or anything else in between. You can also have have more than one romance at a time with the game’s characters. In this game, everybody is equal. Too equal, it seems, for one particular straight male gamer who was upset to be on the receiving end of a little flirting from another male character in the game. The reaction of this Straight Male Gamer? – To post a new thread on Bioware’s forums to complain…To quote the complainant;
To summarize, in the case of Dragon Age 2, BioWare neglected their main demographic: The Straight Male Gamer.The irony of the complaint is clearly astounding. For those that do not play Dragon Age 2, there is yet a further irony in that the Straight Male Gamer clearly has a huge problem with LGBT people being catered to as well rather than a focus based entirely in Straight Male Gamers (and a little on women too, of course, just as an afterthought). but clearly has no problem with the game allowing inter-species romances between the human player controlled character and an Elf! You couldn’t make it up!
I don’t think many would argue with the fact that the overwhelming majority of RPG gamers are indeed straight and male. Sure, there are a substantial amount of women who play video games, but they’re usually gamers who play games like The Sims, rather than games like Dragon Age. That’s not to say there isn’t a significant number of women who play Dragon Age and that BioWare should forgo the option of playing as a women altogether, but there should have been much more focus in on making sure us male gamers were happy.
Now immediately I’m sure that some male gamers are going to be like “YOU DON’T SPEAK FOR ME! I LOVE DRAGON AGE 2!”, but you have to understand, the Straight Male Gamer, cannot be just lumped into a single category.
Its ridiculous that I even have to use a term like Straight Male Gamer, when in the past I would only have to say fans, …”
The response from BioWare’s David Gaider was exactly fit for purpose. In fact, BioWare delivered a sharp lesson to this gamer on the subject of Straight Male privilege! Kudos to BioWare for that! In fact, BioWare’s response is quoted here precisely because of how word perfect it truly is! Elements have been emboldened for emphasis.
The romances in the game are not for “the straight male gamer”. They’re for everyone. We have a lot of fans, many of whom are neither straight nor male, and they deserve no less attention. We have good numbers, after all, on the number of people who actually used similar sorts of content in DAO and thus don’t need to resort to anecdotal evidence to support our idea that their numbers are not insignificant… and that’s ignoring the idea that they don’t have just as much right to play the kind of game they wish as anyone else. The “rights” of anyone with regards to a game are murky at best, but anyone who takes that stance must apply it equally to both the minority as well as the majority. The majority has no inherent “right” to get more options than anyone else.BioWare, David Gaider,… That, was AWESOME.
More than that, I would question anyone deciding they speak for “the straight male gamer” just as much as someone claiming they speak for “all RPG fans”, “all female fans” or even “all gay fans”. You don’t. If you wish to express your personal desires, then do so. I have no doubt that any opinion expressed on these forums is shared by many others, but since none of them have elected a spokesperson you’re better off not trying to be one. If your attempt is to convince BioWare developers, I can tell you that you do in fact make your opinion less convincing by doing so.
And if there is any doubt why such an opinion might be met with hostility, it has to do with privilege. You can write it off as “political correctness” if you wish, but the truth is that privilege always lies with the majority. They’re so used to being catered to that they see the lack of catering as an imbalance. They don’t see anything wrong with having things set up to suit them, what’s everyone’s fuss all about? That’s the way it should be, any everyone else should be used to not getting what they want.
The truth is that making a romance available for both genders is far less costly than creating an entirely new one. Does it create some issues of implementation? Sure– but anything you try on this front is going to have its issues, and inevitably you’ll always leave someone out in the cold. In this case, are all straight males left out in the cold? Not at all. There are romances available for them just the same as anyone else. Not all straight males require that their content be exclusive, after all, and you can see that even on this thread.
Would I do it again? I don’t know. I doubt I would have Anders make the first move again– at the time, I thought that requiring all romances to have Hawke initiate everything was the unrealistic part. Even if someone decides that this makes everyone “unrealistically” bisexual, however, or they can’t handle the idea that the character might be bisexual if they were another PC… I don’t see that as a big concern, to be honest. Romances are never one-size-fits-all, and even for those who don’t mind the sexuality issue there’s no guarantee they’ll find a character they even want to romance. That’s why romances are optional content. It’s such a personal issue that we’ll never be able to please everyone. The very best we can do is give everyone a little bit of choice, and that’s what we tried here.
And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.
It is true that the gaming world is sadly dominated by Straight Male Gamers. Why? Well, perhaps it’s precisely because the industry has failed to cater to the rest of society so often. So many of us are geeks, and so many of us are gamers, including women and/or LGBT people… and there is absolutely no reason to exclude them. BioWare, it seems, has realised this, and the least the LGBTQIA community can do in return is to acknowledge this fact – and preferably in a way that makes BioWare aware of how welcome and refreshing this attitude is, and how likely it is to pay dividends for them – literally and metaphorically. With that done, hopefully the other big games developers will do likewise.
Thank you, BioWare, for not giving in to the majority. Thank you for letting us in and recognising our equal ‘right’ to play games that we can engage and relate with too!
Do you agree? I hope you do… and if you do, please consider sharing this article to spread the word and give BioWare their reward in reputation and kudos for this, frankly, astoundingly awesome move on their part.
onsdag 23 mars 2011
Kvinnor i styrelsen stärker aktiekurs
Under dagen läste jag en intressanta artikel av Marianne Björklund om att bolag med kvinnor i styrelsen har klarat sig bättre under finanskrisen. Tyvärr framgår det inte tydligt varför det har gått bättre utöver att Annika Andersson kommenterar att mindre och blandade styrelser fungerar bättre.
Så varför är det på detta sättet?
Förmodligen ligger en stor grund i genusrollerna. Dessa påbörjas redan på BB där barnet får en blå eller en rosa mössa beroende på vilket fysiskt kön denne är född till. Även om en förälder beslutar att försöka uppfostra sitt barn utanför könsramarna är det svårt eftersom föräldrarna inte är den enda sociala kontakten barn har. Och de borde inte vara det heller. Men den sociala kontakten med andra barn och vuxna innebär att barn får en uppfattning om hur man skall bete sig och bli bemött utifrån hur den fysiska kroppen ser ut.
Kvinnor och män skiljs på redan som barn och därmed upplever dessa olika saker. Är det då särskilt underligt att en styrelse, med blandade kön, klarar sig bättre än en där majoriteten består av personer med ungefär samma uppfattning och upplevelser?
Jag menar inte att alla män är på ett sätt och att alla kvinnor är på ett annat utan att vårt samhälle skapar ramar för hur vi blir bemötta vilket formar oss till de vi är. Om det inte vore på detta sätt hade det inte funnit några typiska ”feminina drag” eller ”maskulina drag” utan enbart personligheter.
I dagens samhälle skiljs kvinnor och män åt vilket leder till olika erfarenheter. Att en blandad styrelse fungerar bättre är därmed inte särskilt underligt eftersom man kan få ett större perspektiv på det sättet.
Artikeln kan ni läsa här nedan:
Kvinnor i styrelsen stärker aktiekurs
Foto: Alamy
Fler kvinnor i bolagsstyrelserna påverkar företagens ekonomiska utveckling positivt. Färre ledamöter och fler oberoende ledamöter är också viktiga för framgång, visar en internationell studie.
Börsbolag som riktar in sig på en mindre styrelse med en större andel kvinnor i har allt att vinna, enligt en internationell studie som advokatbyrån Eversheds gjort. 241 bolag världen runt har granskats från oktober 2007 till december 2009.Enligt undersökningen har aktiekursen gått bättre för de bolag som hade fler kvinnor i styrelsen under den finansiella krisen. Det gäller i alla branscher, men särskilt banksektorn.
Annons:
Annika Andersson, ansvarig för ägarfrågor på Fjärde AP-fonden och med i flera valberedningar, tycker dock att resultaten är ganska självklara.
– Det är inte så revolutionerande att mindre och blandade grupper fungerar bättre. Det är några saker vi strävar efter i vårt arbete. Sedan är det viktigt att hitta personer som passar för styrelsen i det enskilda företaget, säger hon.
De undersökta företagen hade i snitt 12,7 procent kvinnliga styrelseledamöter. I Sverige är siffran högre, bland börsnoterade företag är andelen kvinnor drygt 22 procent.
Bara en av de intervjuade var positiv till att kvotera in kvinnor, såsom Norge gör.
Inte heller Annika Andersson tycker att det är någon bra idé.
– Nej, jag tror att vi kommer att lösa den här frågan i alla fall. I Sverige har ändå kvinnoandelen ökat de senaste åren.
Att det går i sakta mak förklarar hon med att omsättningen i styrelserna är ganska liten. Dessutom sitter än så länge färre kvinnor på ledande positioner i företagen.
Undersökningen visar också att mindre styrelser fungerar bättre än stora. De stora styrelserna visade sig ha flera ledamöter som ansågs ha "relevant branscherfarenhet" men inte så många oberoende ledamöter. Det senare visar sig viktigare än det förra.
Små styrelser ger enligt undersökningen aktivare ledamöter som känner ett större ansvar, i större är det lättare att smita undan och klara sig utan förberedelser.
De intervjuade tyckte att den bästa storleken på en styrelse är elva ledamöter.
tisdag 8 mars 2011
Internationella kvinnodagen
Idag är det den internationella kvinnodagen. Något som irriterat mig under dagen är att jag har läst många statuskommentarer på facebook och blogginlägg med personer som ifrågasätter varför vi ska ha en kvinnodag. Kommentarer som att det är diskriminerande mot män och att det nog inte behövs då vi faktiskt har ett ganska jämställt samhälle. Att dagen är just internationell verkar väldigt många förbise.
För dessa tänkte jag dock att lite fakta om internationella kvinnodagen var på sin plats.
Enjoy!
Saker du (kanske) inte visste om internationella kvinnodagen:
Den 8 mars firas internationella kvinnodagen. Det var den tyska socialdemokraten och senare kommunisten Clara Zetkin som tog initiativ till att kvinnor över hela världen skulle börja fira en kvinnodag för att hedra kvinnorörelsen och för att främja kampen för kvinnors rösträtt. Hon la fram förslaget på den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910. De första åren firades dagen någon gång under våren, men snart fastställdes datumet till den 8 mars.
Under många år var det framför allt de socialistiska kvinnorna som firade internationella kvinnodagen. I de länder där fascism och nazism fick makten förbjöds firandet av kvinnodagen.
I slutet av 1960-talet togs firandet upp igen av den nya vågens feminism i USA. I Sverige återtog vi 8 mars-firandet 1971 då Grupp 8 demonstrerade i Stockholm. Kraven gällde då bland annat fri abort och daghemsplatser åt alla. 1972 ordnade Grupp 8 och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ett stort möte den 8 mars i Stockholm och året därpå hade firandet spritt sig till övriga landet.
Kvinnogrupper över hela världen firar idag internationella kvinnodagen. Dagen firas också i FN. 1977 antog FN:s generalförsamling en resolution, som rekommenderade ett allmänt firande av en internationell kvinnodag, vilket ledde till att även politiskt neutrala kvinnoorganisationer började delta. 1980 proklamerade FN 8 mars som internationell kvinnodag.
I många länder är 8 mars en nationell helgdag. När kvinnor från alla kontinenter, ofta med olika etnisk, språklig, kulturell, ekonomisk och politisk bakgrund, firar ”sin dag”, kan de se tillbaka på en snart 100-årig kamp för jämlikhet, rättvisa, fred och utveckling.
För dessa tänkte jag dock att lite fakta om internationella kvinnodagen var på sin plats.
Enjoy!
Saker du (kanske) inte visste om internationella kvinnodagen:
Den 8 mars firas internationella kvinnodagen. Det var den tyska socialdemokraten och senare kommunisten Clara Zetkin som tog initiativ till att kvinnor över hela världen skulle börja fira en kvinnodag för att hedra kvinnorörelsen och för att främja kampen för kvinnors rösträtt. Hon la fram förslaget på den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910. De första åren firades dagen någon gång under våren, men snart fastställdes datumet till den 8 mars.
Under många år var det framför allt de socialistiska kvinnorna som firade internationella kvinnodagen. I de länder där fascism och nazism fick makten förbjöds firandet av kvinnodagen.
I slutet av 1960-talet togs firandet upp igen av den nya vågens feminism i USA. I Sverige återtog vi 8 mars-firandet 1971 då Grupp 8 demonstrerade i Stockholm. Kraven gällde då bland annat fri abort och daghemsplatser åt alla. 1972 ordnade Grupp 8 och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ett stort möte den 8 mars i Stockholm och året därpå hade firandet spritt sig till övriga landet.
I många länder är 8 mars en nationell helgdag. När kvinnor från alla kontinenter, ofta med olika etnisk, språklig, kulturell, ekonomisk och politisk bakgrund, firar ”sin dag”, kan de se tillbaka på en snart 100-årig kamp för jämlikhet, rättvisa, fred och utveckling.
måndag 7 mars 2011
Stå över ditt kön
En intressant artikel av Sonja Schwarzenberger som är klart läsvärd.
Bild: Helena Davidsson-neppelberg
Stå över ditt kön!
Sonja Schwarzenberger lyfter en förlöjligad språkfråga som en viktig del av oss själva.
Jag syns inte längre. Det är den starkaste känslan jag har på spårvagnen där jag sitter i första vagnen. En tjej passerar mig, hon tittar ned i golvet, viker undan med huvudet innan jag kan fånga hennes blick. Killen som står bredvid sveper med ögonen över mig och de andra passagerarna, men registrerar inget, fastnar på reklamskylten i fönstret i stället.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig exakt hur trivsam den här upplevelsen av osynlighet är. Som kvinna fasar jag för den, jag har alltid trivts bäst i centrum. Gillar att ta plats, vara rösten som man lyssnar på. Men det här … Är annorlunda. Jag lutar mig bakåt, det känns rätt. Tystnar. Lyssnar. Jag kunde ha somnat, så avspänd känner jag mig. Ohotad.
Jag ska göra ett reportage om dragkings för programmet »Frank« som sändes i P3 på den tiden. Vi avslutade intervjun med att mecka lite med mitt kön. På med rödblond skäggstubb, kamma håret bakåt, linda brösten tajt mot kroppen. Jag blev hemskt besviken när jag såg min spegelbild. Har alltid närt en bild av min kropps ofrånkomliga tjusighet, om den skulle ha blivit en mans. Icke så. Efter förvandlingen ser jag ut som en bondtölp. Kepsen är grädden på moset över mitt infantila, breda smil. Inget leende med tänder längre.
Efter en stund händer flera saker, eller egentligen händer en sak: Jag håller igen. Mina långa ben och armar som vanligtvis förstärker varje ord med en yvig dans slappnar av och blir stilla. Mitt ansikte blir avvaktande. I stället för att bekräfta och hålla med bjuder jag på en enstaka nick. Jag spelar naturligtvis ut alla mina fantasier om snubbar och klichéer om maskulina män jag plockat upp under 90-talet, bara att det här inte känns som spel. Jag känner avslappningen i kroppen. Jag har inte längre behov av att visa hur jag håller med. När jag stod på busshållsplatsen var jag beredd på att människor skulle reagera över att jag var utklädd, att det skulle bli generad tystnad, sökande blickar eller muntra utrop. Det händer inte. Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas.
En mer sinister form av osynlighet tas upp i den nyutkomna avhandlingen »Att vara som/den ›en‹ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en transkontext« av Ulrica Engdahl.
Där problematiseras vår vana att beskriva världen utifrån en binär könstillhörighet. Två motpoler som attraheras av varandras skillnader, som man kanske kan byta mellan, eller överskrida, men trots det fastnar i antingen det ena eller det andra. Engdahl argumenterar för vikten av att i stället prata om könsvariationer. Ett mönster som går att variera i det oändliga precis som i ett kalejdoskop. Det är en tilltalande modell som rimmar med mina erfarenheter, lika lekfulla, sprungna ur nyfikenhet som påminner om min barndom innan kön blev något som skavde mig.
Jag tycker om att glida på skalan. Mina kläder har alltid varit en utklädningslåda som uppfinner prinsessor, drottningar, erövrare och rebeller. Jag har haft lekens privilegium. Att sminka på mig en mustasch till innebandyn eller dyka upp i peruk på jobbet har inte kostat mig särskilt mycket. Det var inget jag intellektualiserade över, eftersom det sprang ur förändringslust. Jag har sluppit aggressiva hot, äcklade röster, genomträngande blickar som kräver en förklaring. Min erfarenhet av att glida genom variationsmönstret har fyllt mig av känslan att jag nästan stått över mitt kön, i stället för att leva under det. Friheten över att få definiera mig själv.
Betalat för en binär könsuppdelning har jag naturligtvis gjort, men mina sår kommer i stället från den tiden jag led av en oönskad androgynitet. För små bröst för att betraktas som en riktig kvinna. För lång för att passera som en sexuell aktör. Hur många sår bär vi inte alla av att bli uppfattade som för lite man, eller för mycket eller för lite kvinna? För smal kropp, för stor kropp, för mycket eller lite hår, och på fel ställen. En kropp som antyder för mycket pondus, skörhet, rädsla, osäkerhet eller aggressivitet.
»Min kropp är en bur som hindrar mig från att dansa med den jag älskar.« I somras kom låten »My Body is a Cage« att betyda mycket för mig. Inte för att jag delar den smärta som många transpersoner upplever i ett samhälle som tvingar oss att välja mellan man eller kvinna, eller jo, just därför. Därför att polariseringen kommer att tvinga mig att försöka leva upp till den perfekta kvinnan, och för att det kommer göra ont varje gång jag misslyckas. Jag tror inte jag har träffat någon människa som inte kan relatera till den här smärtan. Så det är intressant att vi samtidigt väldigt lättvindigt avfärdar kampen för ett samhälle och språk som inte diskriminerar transpersoner.
Det är lätt att göra sig lustig över nya språkförslag till att ersätta han, hon och man med hen och en, och honom och henne med henom. Själv ryggade jag tillbaka vid första anblicken eftersom det påminde mig om det dialektala oskicket att förkönliga ting som till exempel, en stol: »Kan du flytta na under bordet!« Språkdiskussionen har framförts som bevis för att genusdebatten än en gång spårat ur och blivit för smal.
Jag skulle vilja vända på det. Jag är övertygad om att det är en hemskt mycket bredare fråga. I sin introduktion till avhandlingen skriver Engdahl: »Rättvisa är sällan något som kan adderas, den förändring som rättvisa kräver innebär ofta ändrade vanor, levnadssätt, attityder och uttryck.« Det är naturligtvis sant. Ändå tror jag att just att addera en möjlighet är knäckfrågan. Både språkligt, och kanske viktigare, i vårt sätt att ta emot andra människors uttryck och vår egen lust att glida från skalan av två motpoler och i stället lägga till ett eget mönster.
»Det som är betydelsefullt är relationen mellan möjligheten att passera och vara begriplig som människa. För att se personen i en människa måste vi känna igenom henom. Obegripligheten innebär ett förfrämligande, människan förfrämligas och avhumaniseras genom avståndet till andra och till normaliteten.« Skriver Engdahl, det där är sant. Jag har upplevt förfrämligandet, och det har du också. Verklighetens folk finns inte, det här handlar om oss.
Sonja Schwarzenberger är programledare och frilansjournalist, och tills nyligen chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.
Källa: »Frågelådan«, Språkrådet
Jag syns inte längre. Det är den starkaste känslan jag har på spårvagnen där jag sitter i första vagnen. En tjej passerar mig, hon tittar ned i golvet, viker undan med huvudet innan jag kan fånga hennes blick. Killen som står bredvid sveper med ögonen över mig och de andra passagerarna, men registrerar inget, fastnar på reklamskylten i fönstret i stället.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig exakt hur trivsam den här upplevelsen av osynlighet är. Som kvinna fasar jag för den, jag har alltid trivts bäst i centrum. Gillar att ta plats, vara rösten som man lyssnar på. Men det här … Är annorlunda. Jag lutar mig bakåt, det känns rätt. Tystnar. Lyssnar. Jag kunde ha somnat, så avspänd känner jag mig. Ohotad.
Jag ska göra ett reportage om dragkings för programmet »Frank« som sändes i P3 på den tiden. Vi avslutade intervjun med att mecka lite med mitt kön. På med rödblond skäggstubb, kamma håret bakåt, linda brösten tajt mot kroppen. Jag blev hemskt besviken när jag såg min spegelbild. Har alltid närt en bild av min kropps ofrånkomliga tjusighet, om den skulle ha blivit en mans. Icke så. Efter förvandlingen ser jag ut som en bondtölp. Kepsen är grädden på moset över mitt infantila, breda smil. Inget leende med tänder längre.
Efter en stund händer flera saker, eller egentligen händer en sak: Jag håller igen. Mina långa ben och armar som vanligtvis förstärker varje ord med en yvig dans slappnar av och blir stilla. Mitt ansikte blir avvaktande. I stället för att bekräfta och hålla med bjuder jag på en enstaka nick. Jag spelar naturligtvis ut alla mina fantasier om snubbar och klichéer om maskulina män jag plockat upp under 90-talet, bara att det här inte känns som spel. Jag känner avslappningen i kroppen. Jag har inte längre behov av att visa hur jag håller med. När jag stod på busshållsplatsen var jag beredd på att människor skulle reagera över att jag var utklädd, att det skulle bli generad tystnad, sökande blickar eller muntra utrop. Det händer inte. Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas.
En mer sinister form av osynlighet tas upp i den nyutkomna avhandlingen »Att vara som/den ›en‹ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en transkontext« av Ulrica Engdahl.
Där problematiseras vår vana att beskriva världen utifrån en binär könstillhörighet. Två motpoler som attraheras av varandras skillnader, som man kanske kan byta mellan, eller överskrida, men trots det fastnar i antingen det ena eller det andra. Engdahl argumenterar för vikten av att i stället prata om könsvariationer. Ett mönster som går att variera i det oändliga precis som i ett kalejdoskop. Det är en tilltalande modell som rimmar med mina erfarenheter, lika lekfulla, sprungna ur nyfikenhet som påminner om min barndom innan kön blev något som skavde mig.
Jag tycker om att glida på skalan. Mina kläder har alltid varit en utklädningslåda som uppfinner prinsessor, drottningar, erövrare och rebeller. Jag har haft lekens privilegium. Att sminka på mig en mustasch till innebandyn eller dyka upp i peruk på jobbet har inte kostat mig särskilt mycket. Det var inget jag intellektualiserade över, eftersom det sprang ur förändringslust. Jag har sluppit aggressiva hot, äcklade röster, genomträngande blickar som kräver en förklaring. Min erfarenhet av att glida genom variationsmönstret har fyllt mig av känslan att jag nästan stått över mitt kön, i stället för att leva under det. Friheten över att få definiera mig själv.
Betalat för en binär könsuppdelning har jag naturligtvis gjort, men mina sår kommer i stället från den tiden jag led av en oönskad androgynitet. För små bröst för att betraktas som en riktig kvinna. För lång för att passera som en sexuell aktör. Hur många sår bär vi inte alla av att bli uppfattade som för lite man, eller för mycket eller för lite kvinna? För smal kropp, för stor kropp, för mycket eller lite hår, och på fel ställen. En kropp som antyder för mycket pondus, skörhet, rädsla, osäkerhet eller aggressivitet.
»Min kropp är en bur som hindrar mig från att dansa med den jag älskar.« I somras kom låten »My Body is a Cage« att betyda mycket för mig. Inte för att jag delar den smärta som många transpersoner upplever i ett samhälle som tvingar oss att välja mellan man eller kvinna, eller jo, just därför. Därför att polariseringen kommer att tvinga mig att försöka leva upp till den perfekta kvinnan, och för att det kommer göra ont varje gång jag misslyckas. Jag tror inte jag har träffat någon människa som inte kan relatera till den här smärtan. Så det är intressant att vi samtidigt väldigt lättvindigt avfärdar kampen för ett samhälle och språk som inte diskriminerar transpersoner.
Det är lätt att göra sig lustig över nya språkförslag till att ersätta han, hon och man med hen och en, och honom och henne med henom. Själv ryggade jag tillbaka vid första anblicken eftersom det påminde mig om det dialektala oskicket att förkönliga ting som till exempel, en stol: »Kan du flytta na under bordet!« Språkdiskussionen har framförts som bevis för att genusdebatten än en gång spårat ur och blivit för smal.
Jag skulle vilja vända på det. Jag är övertygad om att det är en hemskt mycket bredare fråga. I sin introduktion till avhandlingen skriver Engdahl: »Rättvisa är sällan något som kan adderas, den förändring som rättvisa kräver innebär ofta ändrade vanor, levnadssätt, attityder och uttryck.« Det är naturligtvis sant. Ändå tror jag att just att addera en möjlighet är knäckfrågan. Både språkligt, och kanske viktigare, i vårt sätt att ta emot andra människors uttryck och vår egen lust att glida från skalan av två motpoler och i stället lägga till ett eget mönster.
»Det som är betydelsefullt är relationen mellan möjligheten att passera och vara begriplig som människa. För att se personen i en människa måste vi känna igenom henom. Obegripligheten innebär ett förfrämligande, människan förfrämligas och avhumaniseras genom avståndet till andra och till normaliteten.« Skriver Engdahl, det där är sant. Jag har upplevt förfrämligandet, och det har du också. Verklighetens folk finns inte, det här handlar om oss.
Sonja Schwarzenberger är programledare och frilansjournalist, och tills nyligen chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.
Hen, hin, hän?
Språkrådet tycker inte att det är en »god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.«Källa: »Frågelådan«, Språkrådet
Byt ut ordet "kvinna" mot "neger".
I mitt förra inlägg kommenterade jag en artikel av Stefan Jensen, journalist på Slitz.Av ren nyfikenhet bestämde jag mig att se vad det är för fler artiklar han skriver. Och sådan skit han skriver... en del av mig undrar om det är satir medan den övervägande delen av mig menar att det inte spelar någon roll. Han skriver kvinnofientliga artiklar som publiceras på en hemsida/ i en tidning där kvinnor blir exponerade och där deras kroppar har blivit en vara. Om det nu är satir så finns det individer där ute som läser och tar till sig det han skriver för att sedan använda liknande argument i det verkliga livet.
Det är inte enbart kvinnor som han placerar i fack utan det är också män. Enligt hans artiklar är män enbart manipulerande knullmaskiner utan något annat i tankarna. Han bidrar därmed till klyftor mellan de bägge könen.
Faktum är att han skriver så diskriminerande att om man bytte ut ordet kvinna till neger hade han med största sannolikhet gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp.
Se efter själva! Läs följande citat från hans artiklar och byt ut ordet kvinna/henne mot ordet "neger":
"Rollfördelningen i sex mellan en man och en kvinna är i grunden ganska enkelt: Mannen är aktiv, kvinnan är passiv."
"Det är i detta skede som den yngre tjejen når sitt absolut sista bäst före-datum."
" Och om det nu ska kvoteras in kvinnor i landets bolagsstyrelser..."
"Det är till och med bättre att du garvar i smyg åt henne och ser henne som en källa till underhållning."
"När du vill få din tjej att bete sig som du vill i sängen, se till att göra det på ett positivt, men icke desto mindre bestämt sätt."
"Låt oss enas om den ideala åldern för en kvinna, rent fysiskt. Jag sticker inte ut hakan speciellt långt om jag föreslår 18-25."
"Här lägger du, en alfahanne i dina bästa år, ned tid och möda på att ragga upp en tjej som i sin tur gjort sig fin för att kunna bli uppraggad – och så kan hon inte ens ha sex ordentligt."
"Fråga henne vad hon har för sexuella fantasier. Se sedan till att uppfylla dessa med förhoppningen om att hon kommer känna att hon står i skuld till dig. "
Det är inte enbart kvinnor som han placerar i fack utan det är också män. Enligt hans artiklar är män enbart manipulerande knullmaskiner utan något annat i tankarna. Han bidrar därmed till klyftor mellan de bägge könen.
Faktum är att han skriver så diskriminerande att om man bytte ut ordet kvinna till neger hade han med största sannolikhet gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp.
Se efter själva! Läs följande citat från hans artiklar och byt ut ordet kvinna/henne mot ordet "neger":
"Rollfördelningen i sex mellan en man och en kvinna är i grunden ganska enkelt: Mannen är aktiv, kvinnan är passiv."
"Det är i detta skede som den yngre tjejen når sitt absolut sista bäst före-datum."
" Och om det nu ska kvoteras in kvinnor i landets bolagsstyrelser..."
"Det är till och med bättre att du garvar i smyg åt henne och ser henne som en källa till underhållning."
"När du vill få din tjej att bete sig som du vill i sängen, se till att göra det på ett positivt, men icke desto mindre bestämt sätt."
"Låt oss enas om den ideala åldern för en kvinna, rent fysiskt. Jag sticker inte ut hakan speciellt långt om jag föreslår 18-25."
"Här lägger du, en alfahanne i dina bästa år, ned tid och möda på att ragga upp en tjej som i sin tur gjort sig fin för att kunna bli uppraggad – och så kan hon inte ens ha sex ordentligt."
"Fråga henne vad hon har för sexuella fantasier. Se sedan till att uppfylla dessa med förhoppningen om att hon kommer känna att hon står i skuld till dig. "
Feminister har helt enkelt fått för lite kuk
Jag tror visst att Stefan Jensen, journalist på Slitz slog huvudet på spiken. Vi feminister är så arga, inte för att vi lever i ett kvinnofientligt patriarkat, utan helt enkelt för att vi fått för lite kuk. Och det måste man ju förstå! Det där med för lite lön, sexuell diskriminering och allt det där andra är ju bara hysteriska kvinnors vanföreställningar som kommer försvinna efter att vi blivit påknullade med lite bondage och smisk. Det är ju givet! Varför har ingen tänkt på det förut?!
Tyvärr är det inte jornalistens inställning som är det mest tragiska, utan det är att den inställningen finns bland många. Och argumentet om att feminister skulle behöva ett ligg är ett argument som kommer upp om och om igen. Jag antar att idioterna som använder sig av dessa argument är de som läser eller blir journalister på Slitz.
Ni kan läsa artikel här nedan och eftersom jorunalistens namn och mailadress är länkat precis nedanför artikeln på deras egna sida tar jag mig friheten att kopiera in även dessa här.
Världen, kära läsare, har sett sin beskärda del av så kallade pseudovetenskaper: Under medeltiden kunde man knappt sticka lite på måfå med lansen utan att träffa en alkemist i kåpa och helskägg, som påstod sig kunna förvandla guld till bly med hjälp av ett skålpund svavel och lite paddblod.
På slutet av 1800-talet hade vi spiritisterna, som trodde att de dödas själar kunde kontaktas med hjälp av diverse instrument. Under tidigt 1900-tal var frenologin allmängiltig: Genom att mäta pannbenets sluttning och tinningarnas vinklar kunde man få reda på allt om kraniets ägare.
Alla dessa vanföreställningar har haft en begränsad storhetstid i akademiska kretsar, innan rationella män till sist skakat på huvudet och lagt fram klara bevis för det de flesta länge misstänkt: Detta är humbug, och dess förespråkare är charlataner.
Idag har vi genusvetenskapen. Ordet är vad vi språk- och sexualvetare kallar en oxymoron: en självmotsägelse. Vetenskap antyder bevis, mätbarhet och tydlighet. Ett plus ett är två. Genusvetenskap handlar mer om åsikter och påhitt. Man plus kvinna är lika med nätverk av satanistiska hallickar.
Denna månad ska vi prata om en aspekt av genusvetenskapen som ofta hamnar i skymundan medan könsdebatten rasar för fullt: Konsten att ligga med dem som utövar den. Feminister, alltså.
Varför skulle man alls vilja ligga med en feminist, undrar du kanske? Har de inte hår under armarna, är folkilskna och skulle i vilket fall som helst sitta hemma och läsa Simone de Beauvoirs samlade dravel med en kopp beskt te och en hink Ben & Jerrys? Icke, säger Jensen!
Precis som hos andra självpåtaget frigida kvinnominoriteter – frikyrkliga, till exempel – finns en utsvulten libido inom varje feminist som fullständigt exploderar när den väl släppts lös.
Varje feminist har ett undermedvetet som inte gjort annat än att tänka på sex ända sedan hon svärtade håret och klippte luggen efter linjal, och det har bara legat och längtat efter att få ta full kontroll under några passionerade timmar. Du kommer inte att tro dina ögon. Det kan rentav bli en av de mest kinky eskapader du någonsin haft turen att uppleva.
En käck liten konstfackelev som bara några timmar tidigare stått och hållit en exceptionellt förvirrad monolog om könskvotering för den uttråkade undertecknad var strax därefter den pådrivande parten i följande meningsutbyte:
– Ja! Där! Ja! Bind mig! Smiska mig!
– Alltså, om du verkligen vill, visst, men är inte det lite väl förnedr…
– Håll käften och smiska mig, din, din… MAN! Åh! Ja! Åh!-i!-oh!-åh!-ah… etc.
Utöver detta tunga säljargument är det förstås en god gärning du gör. Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg för saker saker hon inbillat sig.
Och till sist: Feministen är den kanske tyngsta skalpen i den sannolikt digra listan över kvinnor du idkat könsumgänge med. Detta är bra för dig och ditt självförtroende, och bara tanken på din framgång i nedläggandet av detta det svåraste av byten kommer att vara nog för att hålla ett självgott småleende på dina läppar i många herrans år framöver. Grattis på förhand.
Hur gör man, då? Liksom pirajor, lejon och myggor är feminister i flock bäst att undvika. De är extremt duktiga på att sabotera varandras ragg, främst genom att antyda att den som blir raggad på är en förrädare mot gruppen.
Det passivt-aggressiva utdelandet av dåligt samvete, som i urminnes tider varit kvinnans främsta psykologiska vapen, har inom denna subkultur förädlats till oanade nivåer. Alltså: För att det över huvud taget ska vara värt att försöka bör du skilja ut bytet från resten av stimmet. Därefter ska du inleda diskussion.
Det vanligaste misstaget bland oerfarna feministraggare är att lyssna på vad feministen har att säga, och att låtsas hålla med den. Låt oss lyssna på ett exempel ur verkliga livet, som jag med visst nöje kunde observera på lokal härom helgen.
De medverkande var en söt tjej med Pippi Långstrump-flätor och Dr Martens, samt en halvpackad, svinkåt reklambyrå-AD med fem-i-två-desperation i blick:
– …och det är könsmaktsbalansen i samhället som gör att det finns en underklass, det är en agenda som drivs medvetet av patriarkatet…
– Precis, precis… det är för jävligt, är vad det är (karln skakar förstående på huvudet).
– …och det är därför det måste lagstiftas om att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser och i riksdagen, eftersom de har kvinnliga egenskaper…
– Exakt, precis… Vill du ha en drink till?
– Nej. Enligt queerteorin…
Det här debaclet pågick tills feministen blev upplockad av sina vänner, som eskorterade henne till säkerheten. Vår stackars hjälte blev stående som den idiot han var, och hans enda sängkamrat blev sannolikt den kebab han köpte på vägen hem.
Feminister är vana att bli behandlade på det här sättet, i synnerhet de som ser bra ut. Folk vågar inte säga emot, i tron om att detta kommer att omintetgöra den redan oändligt lilla chans som finns att få gänga henne.
Resultatet blir att hon omedelbart kategoriserar lyssnaren som ännu en kastrerad och kuvad icke-man, och ser honom som ett föreläsningsobjekt utan något som helst sexuellt intresse.
Det korrekta förfarandet är att anta en air av roat, lätt nedlåtande ifrågasättande, alltid med glimten i ögat. Driv lite med henne, men inte för uppenbart så att hon blir arg och börjar debattera. Låt det sneda, halvdryga men ack så charmiga leendet utföra sin magi.
Vägra att spela på hennes planhalva. Håll henne osäker på vad du egentligen tycker, och låt henne på inga villkor lura dig till att tala allvar. Detta desarmerar hennes bitska, radikala grundinställning, och gör henne motvilligt intresserad och nyfiken.
Efter att den värsta feministisen har smält kan du börja behandla henne som halvtam: Akta fingrarna och ta det varligt, men börja ändå låta dina avsikter framgå med lagom subtila antydningar. Innan du vet ordet av kommer hon att ligga på rygg under din takspegel och spinna som en katt. Tacka mig vid tillfälle.
Tyvärr är det inte jornalistens inställning som är det mest tragiska, utan det är att den inställningen finns bland många. Och argumentet om att feminister skulle behöva ett ligg är ett argument som kommer upp om och om igen. Jag antar att idioterna som använder sig av dessa argument är de som läser eller blir journalister på Slitz.
Ni kan läsa artikel här nedan och eftersom jorunalistens namn och mailadress är länkat precis nedanför artikeln på deras egna sida tar jag mig friheten att kopiera in även dessa här.
Ligg med en feminist!
Jensens guide till sex med manshaterskor.
Världen, kära läsare, har sett sin beskärda del av så kallade pseudovetenskaper: Under medeltiden kunde man knappt sticka lite på måfå med lansen utan att träffa en alkemist i kåpa och helskägg, som påstod sig kunna förvandla guld till bly med hjälp av ett skålpund svavel och lite paddblod.
På slutet av 1800-talet hade vi spiritisterna, som trodde att de dödas själar kunde kontaktas med hjälp av diverse instrument. Under tidigt 1900-tal var frenologin allmängiltig: Genom att mäta pannbenets sluttning och tinningarnas vinklar kunde man få reda på allt om kraniets ägare.
Alla dessa vanföreställningar har haft en begränsad storhetstid i akademiska kretsar, innan rationella män till sist skakat på huvudet och lagt fram klara bevis för det de flesta länge misstänkt: Detta är humbug, och dess förespråkare är charlataner.
Idag har vi genusvetenskapen. Ordet är vad vi språk- och sexualvetare kallar en oxymoron: en självmotsägelse. Vetenskap antyder bevis, mätbarhet och tydlighet. Ett plus ett är två. Genusvetenskap handlar mer om åsikter och påhitt. Man plus kvinna är lika med nätverk av satanistiska hallickar.
Denna månad ska vi prata om en aspekt av genusvetenskapen som ofta hamnar i skymundan medan könsdebatten rasar för fullt: Konsten att ligga med dem som utövar den. Feminister, alltså.
Varför skulle man alls vilja ligga med en feminist, undrar du kanske? Har de inte hår under armarna, är folkilskna och skulle i vilket fall som helst sitta hemma och läsa Simone de Beauvoirs samlade dravel med en kopp beskt te och en hink Ben & Jerrys? Icke, säger Jensen!
Precis som hos andra självpåtaget frigida kvinnominoriteter – frikyrkliga, till exempel – finns en utsvulten libido inom varje feminist som fullständigt exploderar när den väl släppts lös.
Varje feminist har ett undermedvetet som inte gjort annat än att tänka på sex ända sedan hon svärtade håret och klippte luggen efter linjal, och det har bara legat och längtat efter att få ta full kontroll under några passionerade timmar. Du kommer inte att tro dina ögon. Det kan rentav bli en av de mest kinky eskapader du någonsin haft turen att uppleva.
En käck liten konstfackelev som bara några timmar tidigare stått och hållit en exceptionellt förvirrad monolog om könskvotering för den uttråkade undertecknad var strax därefter den pådrivande parten i följande meningsutbyte:
– Ja! Där! Ja! Bind mig! Smiska mig!
– Alltså, om du verkligen vill, visst, men är inte det lite väl förnedr…
– Håll käften och smiska mig, din, din… MAN! Åh! Ja! Åh!-i!-oh!-åh!-ah… etc.
Utöver detta tunga säljargument är det förstås en god gärning du gör. Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg för saker saker hon inbillat sig.
Och till sist: Feministen är den kanske tyngsta skalpen i den sannolikt digra listan över kvinnor du idkat könsumgänge med. Detta är bra för dig och ditt självförtroende, och bara tanken på din framgång i nedläggandet av detta det svåraste av byten kommer att vara nog för att hålla ett självgott småleende på dina läppar i många herrans år framöver. Grattis på förhand.
Hur gör man, då? Liksom pirajor, lejon och myggor är feminister i flock bäst att undvika. De är extremt duktiga på att sabotera varandras ragg, främst genom att antyda att den som blir raggad på är en förrädare mot gruppen.
Det passivt-aggressiva utdelandet av dåligt samvete, som i urminnes tider varit kvinnans främsta psykologiska vapen, har inom denna subkultur förädlats till oanade nivåer. Alltså: För att det över huvud taget ska vara värt att försöka bör du skilja ut bytet från resten av stimmet. Därefter ska du inleda diskussion.
Det vanligaste misstaget bland oerfarna feministraggare är att lyssna på vad feministen har att säga, och att låtsas hålla med den. Låt oss lyssna på ett exempel ur verkliga livet, som jag med visst nöje kunde observera på lokal härom helgen.
De medverkande var en söt tjej med Pippi Långstrump-flätor och Dr Martens, samt en halvpackad, svinkåt reklambyrå-AD med fem-i-två-desperation i blick:
– …och det är könsmaktsbalansen i samhället som gör att det finns en underklass, det är en agenda som drivs medvetet av patriarkatet…
– Precis, precis… det är för jävligt, är vad det är (karln skakar förstående på huvudet).
– …och det är därför det måste lagstiftas om att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser och i riksdagen, eftersom de har kvinnliga egenskaper…
– Exakt, precis… Vill du ha en drink till?
– Nej. Enligt queerteorin…
Det här debaclet pågick tills feministen blev upplockad av sina vänner, som eskorterade henne till säkerheten. Vår stackars hjälte blev stående som den idiot han var, och hans enda sängkamrat blev sannolikt den kebab han köpte på vägen hem.
Feminister är vana att bli behandlade på det här sättet, i synnerhet de som ser bra ut. Folk vågar inte säga emot, i tron om att detta kommer att omintetgöra den redan oändligt lilla chans som finns att få gänga henne.
Resultatet blir att hon omedelbart kategoriserar lyssnaren som ännu en kastrerad och kuvad icke-man, och ser honom som ett föreläsningsobjekt utan något som helst sexuellt intresse.
Det korrekta förfarandet är att anta en air av roat, lätt nedlåtande ifrågasättande, alltid med glimten i ögat. Driv lite med henne, men inte för uppenbart så att hon blir arg och börjar debattera. Låt det sneda, halvdryga men ack så charmiga leendet utföra sin magi.
Vägra att spela på hennes planhalva. Håll henne osäker på vad du egentligen tycker, och låt henne på inga villkor lura dig till att tala allvar. Detta desarmerar hennes bitska, radikala grundinställning, och gör henne motvilligt intresserad och nyfiken.
Efter att den värsta feministisen har smält kan du börja behandla henne som halvtam: Akta fingrarna och ta det varligt, men börja ändå låta dina avsikter framgå med lagom subtila antydningar. Innan du vet ordet av kommer hon att ligga på rygg under din takspegel och spinna som en katt. Tacka mig vid tillfälle.
Stefan Jensen
stefan.jensen@slitz.se
stefan.jensen@slitz.se
torsdag 3 mars 2011
"Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll"
Följande debattartikel kan läsas på DN's hemsida .
"Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll"
Göteborgsläkare: Nervcellsforskaren Annica Dahlströms tes att mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda handlar enbart om privata åsikter. Stor uppståndelse har väckts kring professor Annica Dahlströms idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. Hon hävdar exempelvis att IQ-tester är manipulerade till kvinnans fördel, att pappor av biologiska skäl inte kan vårda spädbarn och att feminism är oförenlig med biologin. Men långt ifrån att stödjas av vetenskapliga fynd består Dahlströms "fakta" om biologiska könsolikheter enbart av hennes egna åsikter som hon inte sakligt kan belägga. Därför har hon missbrukat sin ställning som forskare, skriver läkaren Agnes Wold och tre av hennes kolleger.
Annons:
Annica Dahlström är professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet och känd för sin forskning om nervceller. På senare år har hon luftat konservativa idéer om kvinnors och mäns plats i samhället. I boken "Könet sitter i hjärnan" (2007) blandar hon pedagogiska skildringar av hjärnans uppbyggnad med åsikter om att jämställdhet är omöjlig och rentav farlig för barnen.
Vi har läst boken och funnit svag eller obefintlig vetenskaplig grund för många av Annica Dahlströms påståenden. Nedan skall vi granska hennes huvudteser.
1) Mäns och kvinnors hjärnor är väsensskilda till struktur och funktion.
Dahlström redogör noggrant för könsskillnader i hjärnans uppbyggnad. Män har i genomsnitt något större hjärnor; kvinnor har något mer grå substans. Förutom avgränsade områden i hypotalamus som skiljer sig i storlek beroende på könsidentitet och sexuell läggning, är hjärnan dock väldigt lik mellan individer och mellan könen.
Dahlström hävdar att kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna och därmed bättre simultankapacitet än män. Den senaste sammanställningen av studier (så kallad metaanalys), visar dock inga könsskillnader i hjärnbalkens storlek eller form.
Mer väsentligt än hur hjärnorna ser ut är hur de fungerar. Man finner inga, eller mycket små skillnader mellan könen i intellektuella prestationer, förutom att män i genomsnitt har bättre förmåga att föreställa sig hur tredimensionella föremål ser ut från olika håll. Att kvinnor skulle vara överlägsna män i verbal kommunikation, vilket Dahlström påstår, saknar däremot vetenskapligt stöd, liksom påståendet att män skulle vara bättre på matematik. Män och kvinnor presterar lika bra i de flesta undersökningar av matematisk förmåga. När någon skillnad ses är den oftast till flickors/kvinnors favör.
2) IQ-tester är manipulerade till kvinnornas fördel.
Dahlström hävdar att man på 1950-talet började manipulera IQ-tester för att dölja männens överlägsenhet. Denna konspirationsteori tyder på att hon saknar kunskap om testernas historia och funktion.
IQ-testerna uppfanns som ett pedagogiskt instrument i början av 1900-talet. Syftet var att förutsäga barns förmåga att klara skolarbete. Testfrågor som visade skillnader mellan könen (åt någotdera hållet) uteslöts redan från början. Man kan alltså lika väl säga att IQ-testet manipulerats för att gynna män som att det orättmätigt gynnar kvinnor. IQ-testet är inget biologiskt fenomen utan ett test som utvecklats av människor i ett visst syfte. I fråga om det som IQ-testet utvecklades för att mäta förmåga att klara studier är flickor som bekant överlägsna pojkar i de flesta skolsystem.
3) Pappor kan inte vårda spädbarn och försök till jämställdhet leder till skilsmässor.
Pappor är inte lämpade att ta hand om spädbarn, menar Dahlström och hänvisar bland annat till för dålig känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält.
Det finns faktiskt vetenskapliga studier där man undersökt pappors fingertoppskänsla för sina barn, även om de saknas i Dahlströms referenslista. Trots ögonbindel, näsklämma och hörselskydd kan en majoritet av pappor identifiera sina egna nyfödda barn efter endast en timmes umgänge, bara genom att känna på deras händer.
I studier av kommunikationen mellan barn och föräldrar ser man att både mammor och pappor anpassar röstläget - pratar babyspråk - och imiterar barnets jollerljud, varvid barnet härmar tillbaka. Mäns hörsel är alltså tillräckligt bra för att uppfatta barnets signaler. Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare.
Annica Dahlström hänvisar ofta till studier av råttor. Men till och med råtthannar utvecklar ett omvårdande beteende om de exponeras för nyfödda råttungar, faktiskt lika bra som honor som inte själva fött ungar. Detta visades redan 1967 i en klassisk studie publicerad i tidskriften Science. Att föräldrabeteende är hormonstyrt är alltså en myt omvårdnad framkallas av kontakt med hjälplösa små knyten och är en produkt av våra hjärnor. Dahlström tror att "rättvisetvånget" - att även män skall sköta hushållssysslor trots att deras nervsystem inte lämpar sig för detta - leder till skilsmässor. Där har hon fel jämställdhet skyddar mot skilsmässor. Forskaren Livia Oláh har studerat SCB:s levnadsundersökning och visat att risken för skilsmässa är 30 procent lägre i familjer där båda föräldrarna tar ut föräldraledighet än i familjer där pappan avstår.
4) Mammor skall vara hemma minst tre år dagis är skadligt för barnen.
Annica Dahlström menar att kvinnor bör stanna hemma minst tre år. Brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av "maternal deprivation". Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare.
Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier.
Att dagens mödrar inte tagit hand om sina barn tillräckligt har lett till ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga, menar Dahlström och nämner i samband med detta att "media rapporterar att antalet självmord bland unga ökat markant under det senaste decenniet". Dahlström insinuerar alltså att mammor genom att yrkesarbeta skulle driva sina barn till självmord en fruktansvärd anklagelse. Om Dahlström hade bemödat sig att gå till officiell självmordsstatistik i stället för till vaga medieuppgifter hade hon sett att självmordstalen bland unga varit stabila det senaste decenniet.
5) Karriärkvinnor har testosteronpåverkade hjärnor.
Annica Dahlström hävdar att långvarig stress under graviditeten leder till höga testosteronnivåer i mammans blod, vilket gör att hjärnan hos ett kvinnligt foster i hennes mage blir mer maskulin. Hon menar att detta är vad som hänt henne själv och många andra i 40-talistgenerationen ("Tack, mamma!" med hennes egna ord). Därför gällde regeln om att vara hemma tre år med barnen inte henne, vilket ju var tur eftersom hon kanske inte kunnat göra en så lysande karriär om hon själv levt som hos lär.
Vi har varken i Annica Dahlströms referenslista eller i medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor. Trots förfrågan har hon inte heller upplyst oss om var hon hämtat påståendet.
6) Feminism är oförenlig med biologin.
Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit "fakta" som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare.
En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten ("populärvetenskap") eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.
CECILIA CHRAPKOWSKA
Läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset
JOHAN LUNDIN KLEBERG
Psykologstudent, Göteborgs universitet
LYDIA MELCHIOR
Doktorand i farmakologi, Göteborgs universitet
AGNES WOLD
Läkare, docent i mikrobiologi och immunologi,
Göteborgs universitet
Vi har läst boken och funnit svag eller obefintlig vetenskaplig grund för många av Annica Dahlströms påståenden. Nedan skall vi granska hennes huvudteser.
Annons:
Dahlström redogör noggrant för könsskillnader i hjärnans uppbyggnad. Män har i genomsnitt något större hjärnor; kvinnor har något mer grå substans. Förutom avgränsade områden i hypotalamus som skiljer sig i storlek beroende på könsidentitet och sexuell läggning, är hjärnan dock väldigt lik mellan individer och mellan könen.
Dahlström hävdar att kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna och därmed bättre simultankapacitet än män. Den senaste sammanställningen av studier (så kallad metaanalys), visar dock inga könsskillnader i hjärnbalkens storlek eller form.
Mer väsentligt än hur hjärnorna ser ut är hur de fungerar. Man finner inga, eller mycket små skillnader mellan könen i intellektuella prestationer, förutom att män i genomsnitt har bättre förmåga att föreställa sig hur tredimensionella föremål ser ut från olika håll. Att kvinnor skulle vara överlägsna män i verbal kommunikation, vilket Dahlström påstår, saknar däremot vetenskapligt stöd, liksom påståendet att män skulle vara bättre på matematik. Män och kvinnor presterar lika bra i de flesta undersökningar av matematisk förmåga. När någon skillnad ses är den oftast till flickors/kvinnors favör.
2) IQ-tester är manipulerade till kvinnornas fördel.
Dahlström hävdar att man på 1950-talet började manipulera IQ-tester för att dölja männens överlägsenhet. Denna konspirationsteori tyder på att hon saknar kunskap om testernas historia och funktion.
IQ-testerna uppfanns som ett pedagogiskt instrument i början av 1900-talet. Syftet var att förutsäga barns förmåga att klara skolarbete. Testfrågor som visade skillnader mellan könen (åt någotdera hållet) uteslöts redan från början. Man kan alltså lika väl säga att IQ-testet manipulerats för att gynna män som att det orättmätigt gynnar kvinnor. IQ-testet är inget biologiskt fenomen utan ett test som utvecklats av människor i ett visst syfte. I fråga om det som IQ-testet utvecklades för att mäta förmåga att klara studier är flickor som bekant överlägsna pojkar i de flesta skolsystem.
3) Pappor kan inte vårda spädbarn och försök till jämställdhet leder till skilsmässor.
Pappor är inte lämpade att ta hand om spädbarn, menar Dahlström och hänvisar bland annat till för dålig känsel i fingertopparna, dålig hörsel och begränsat synfält.
Det finns faktiskt vetenskapliga studier där man undersökt pappors fingertoppskänsla för sina barn, även om de saknas i Dahlströms referenslista. Trots ögonbindel, näsklämma och hörselskydd kan en majoritet av pappor identifiera sina egna nyfödda barn efter endast en timmes umgänge, bara genom att känna på deras händer.
I studier av kommunikationen mellan barn och föräldrar ser man att både mammor och pappor anpassar röstläget - pratar babyspråk - och imiterar barnets jollerljud, varvid barnet härmar tillbaka. Mäns hörsel är alltså tillräckligt bra för att uppfatta barnets signaler. Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare.
Annica Dahlström hänvisar ofta till studier av råttor. Men till och med råtthannar utvecklar ett omvårdande beteende om de exponeras för nyfödda råttungar, faktiskt lika bra som honor som inte själva fött ungar. Detta visades redan 1967 i en klassisk studie publicerad i tidskriften Science. Att föräldrabeteende är hormonstyrt är alltså en myt omvårdnad framkallas av kontakt med hjälplösa små knyten och är en produkt av våra hjärnor. Dahlström tror att "rättvisetvånget" - att även män skall sköta hushållssysslor trots att deras nervsystem inte lämpar sig för detta - leder till skilsmässor. Där har hon fel jämställdhet skyddar mot skilsmässor. Forskaren Livia Oláh har studerat SCB:s levnadsundersökning och visat att risken för skilsmässa är 30 procent lägre i familjer där båda föräldrarna tar ut föräldraledighet än i familjer där pappan avstår.
4) Mammor skall vara hemma minst tre år dagis är skadligt för barnen.
Annica Dahlström menar att kvinnor bör stanna hemma minst tre år. Brist på mammakontakt leder till individer som är osäkra, aggressiva, stresskänsliga och löper ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Hon drar dessa slutsatser med hänvisning till djurförsök av "maternal deprivation". Denna försöksmodell innebär att djurungar får ligga ensamma och hungriga och pipa på ett kallt burgolv. Att jämföra detta med situationen för barn som vistas på dagis eller med sina fäder är både dumt och elakt mot pappor och förskollärare.
Vetenskapliga studier visar tvärtom att dagis från ettårsåldern gynnar både matematiska, språkliga och sociala förmågor hos barnet. Ju tidigare start i förskola, desto större effekt och resultaten står sig efter kontroll för social bakgrund. Umgänge med pappan gynnar också barns intellektuella utveckling enligt både svenska och internationella studier.
Att dagens mödrar inte tagit hand om sina barn tillräckligt har lett till ökad förskrivning av antidepressiva läkemedel till unga, menar Dahlström och nämner i samband med detta att "media rapporterar att antalet självmord bland unga ökat markant under det senaste decenniet". Dahlström insinuerar alltså att mammor genom att yrkesarbeta skulle driva sina barn till självmord en fruktansvärd anklagelse. Om Dahlström hade bemödat sig att gå till officiell självmordsstatistik i stället för till vaga medieuppgifter hade hon sett att självmordstalen bland unga varit stabila det senaste decenniet.
5) Karriärkvinnor har testosteronpåverkade hjärnor.
Annica Dahlström hävdar att långvarig stress under graviditeten leder till höga testosteronnivåer i mammans blod, vilket gör att hjärnan hos ett kvinnligt foster i hennes mage blir mer maskulin. Hon menar att detta är vad som hänt henne själv och många andra i 40-talistgenerationen ("Tack, mamma!" med hennes egna ord). Därför gällde regeln om att vara hemma tre år med barnen inte henne, vilket ju var tur eftersom hon kanske inte kunnat göra en så lysande karriär om hon själv levt som hos lär.
Vi har varken i Annica Dahlströms referenslista eller i medicinska och psykologiska databaser hittat några studier av stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor. Trots förfrågan har hon inte heller upplyst oss om var hon hämtat påståendet.
6) Feminism är oförenlig med biologin.
Annica Dahlström hävdar att feminister vill undanhålla biologiska fakta från allmänheten. Vi hävdar i stället att Annika Dahlström uppfunnit "fakta" som saknar vetenskaplig täckning för att stödja sina egna privata åsikter och därmed missbrukat sin ställning som forskare.
En forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten ("populärvetenskap") eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.
CECILIA CHRAPKOWSKA
Läkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset
JOHAN LUNDIN KLEBERG
Psykologstudent, Göteborgs universitet
LYDIA MELCHIOR
Doktorand i farmakologi, Göteborgs universitet
AGNES WOLD
Läkare, docent i mikrobiologi och immunologi,
Göteborgs universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)